”Göteborg är vårt. Sverige är vårt. Sverige ska bli svenskt igen”.1
-Gustav Kasselstrand
Så här lät det När AfS höll torgmöte på Kungsportsplatsen inför en jublande publik. När jag hör deras svenskvänliga budskap så påminns jag om kontrasten till vad som har tillåtits att bli normaltillståndet i landet. De flesta svenskar har inte ens något minne av att våra politiker någonsin har sagt något positivt om oss, eller har talat i våra intressen. Vi har vant oss vid motsatsen i både tal och gärning. Men egentligen är agens i svenskars intresse den självklara premiss som gäller för alla partier, den föregår partiväsendet och utgör grunden till att vi överhuvud har ett band till varandra, varför första paragrafen i regeringsformen ser ut som den gör. Om våra politiska ledare är oförmögna till detta, så har vi således egentligen ingenting med varandra att göra.2 Vi har en riksdag som har slitit sig loss från den konkreta kontext som ger den mening och legitimitet, den har vänt sig emot statsbegreppet, ur vilket den är kommen. AfS gärning är upplyftande, men den påminner också om vilket djupt gånget sjukdomstillstånd vi befinner oss i. Sverige är idag ett land vars försvarsmakt inte ens kan stå upp för svenska flaggan. Vi lever i en anti-stat, en entitet för vilken vi saknar begrepp.
1: https://odysee.com/@AfS_riks:b/%C3%A5tervandringsturn%C3%A9n-2.0-%E2%80%93-g%C3%B6teborg!:0
2: Jag har för mig att Kasselstrand också har uttryckt detta ungefär i termer av att ett folk som överges av sina politiker måste också överge sina politiker, men jag kan ej minna mig vilket sammanhang det var.
AfS spelar en roll, och måste spela en roll, som något mer än ett parti (i bemärkelsen det politiska partiets formella roll: en entitet som åsyftar att uppnå politisk makt via mandat). Att ett parti som AfS skulle komma fram var troligt utifrån det reella politiska vakuum som har uppkommit av den historiska situationen, dvs att det har saknats ett parti som mer explicit (än SD) verkar i svenskarnas intresse, liksom det har saknats ett parti som explicit vill motverka folkutbytet.3 Rollen för ett parti kommet ur detta vakuum kan komma att vara högst otacksam, som valresultatet för AfS tyder på, där man backade från förra valet och inte tog något kommunalt mandat trots en ambitiös satsning på det. Och det finns ingenting som säger att partiet kommer att få ett lyft. Likväl existerar fortsatt ett reellt vakuum för ett alternativ ”mer radikalt än Sverigedemokraterna”. Det kan innebära att rollen för det parti som vill uppta vakuumplatsen är och kommer förbli att spela en idealistisk roll, i stort sett utan resurser. Likväl är denna roll absolut inte meningslös, den är viktig och har potentiellt ett stort värde. AfS har alla möjligheter att spela roll på ett allmänt andligt plan, och gör det redan. Det har ett stort värde att trovärdiga människor, drivna av samvetet och inget annat, intar det fysiska offentliga rummet och rakryggat deklarerar att Sverige är svenskarnas land.4 Det bidrar med form åt landets politiska situation. Det hjälper till att väcka svenskarna till liv från en lång slummer och höjer vår självkänsla och stärker vårt självmedvetande. Det skänker också verklighet åt de företrädare som står på torget och säger detta, såsom det gör när man står upp för något politiskt reellt, utifrån autentisk oro och autentiskt driv; de frågor av verklig betydelse som media försöker dölja och som etablerade politiker på så sätt bekvämt undslipper. Detta relaterar också till ett annat vakuum i svensk politik; ledare som vågar stå för något som kräver ryggrad, liksom ledare som talar klarspråk (två faktorer som är sammankopplade).5 Den realitet som de företrädare ådrar sig genom att göra detta består, och gör dem till lämpliga ledare i mångas ögon. Denna laddning blir personlig – den behöver nödvändigtvis inte komma till uttryck i framtiden som ledarskap knutet just till Alternativ för Sverige. Men som sagt, denna roll är och kan förbli idealismens roll, vilket å andra sidan är den bästa garanten för att idealismen består. Vakuumet (den största delen) antar således formen av ett parti, men det är inget som säger att de kommer nå framgång i i traditionell partipolitisk mening. Rollen blir då mer ”allmän”. Av det följer direkt att partiets framträdanden, om de delar detta synsätt, inte bör vara helt knutna till val och valkampanjer, utan att de offentliga aktionerna bör ligga löpande över tid, för att gradvis höja det idealistiska nationella medvetandet, vilket förmodligen är något man också tjänar på rent partipolitiskt. I anslutning till detta vill jag också säga att det tycks mig finnas en outnyttjad potential för AfS att profilera sig som det anti-globalistiska partialternativet. Begreppet ‘globalism’ tycks ha fått fäste i det allmänna medvetandet, och har för de som brukar det starkt negativa konnotationer. AfS bör förmodligen också fundera på vidare innebörder i denna ”allmänna” roll, vilket jag återkommer till.
3: Det finns och har funnits andra partier som har spelat/spelar denna roll, men de har inte lyckats bryta in som trovärdiga alternativ i det allmänna medvetandet. Timing är naturligtvis också en faktor i detta.
4: Något som inte har så mycket värde när det uttrycks i många andra sammanhang, exempelvis (i de flesta fall) på internet.
5: För ett lysande exempel på detta, se Evelina Hahnes tal 10 september. https://odysee.com/@AfS_riks:b/%C3%A5tervandringsturn%C3%A9n-2.0-%E2%80%93-valfinal-i:b
Vidare måste beröras att det vakuum som AfS försöker fylla och trots valresultat fortfarande är den mest framgångsrika aktören i att också göra det, har sina premisser. Den första är det mycket höga kravet på trovärdighet (vilket ytterligare understryker det otacksamma: mycket krav, lite lön), särskilt som detta är en zon på den politiska spelplanen som är allra mest demoniserad av den svenskfientliga median. Det finns inget utrymme för människor som inte upplevs som autentiska, kompetenta, seriösa och förmodligen hyfsat vältaliga. Och givetvis krävs professionell ”paketering”, vilket AfS är generellt bra på. Det är också uppenbart att partiledaren har hög medvetenhet om detta, som inte ens framför en kort videohälsning utan att vara välklädd. Den andra premissen är att man måste inse att man i denna roll existerar i relation till SD. Grundskälet till det är att den politiska satsningen i grunden är parlamentarisk, det är den väg man har valt och det är också den form av politik som är den konventionella och den politiska form som dominerar det allmänna medvetandet. Det finns ett parti som ofrånkomligen har spelat det partipolitiska spelet mycket skickligt, som upptar den ytan av spelplanen, och de heter Sverigedemokraterna. Hur mycket av sin själ de har offrat för detta, hur mycket idealism som har fått offras för pragmatism, är en fråga som inte hör till saken; partier är till stor del associationer i medvetandet, och i det är de det nationalistiska alternativet. Om man väljer den parlamentariska vägen måste man därför acceptera att man står i relation till SD. Om man vill vara ”perfekt idealistisk”, helt utan vilja till kompromiss, så har man i praktiken ställt sig utanför den parlamentariska politiken. Om man väljer den parlamentariska vägen som nationalistiskt alternativ så kan man därför inte inta en fiendeposition gentemot SD, inte om satsningen går ut på reellt politisk inflytande i parlamentet, och något annat än det vore ju meningslöst om man väljer den parlamentariska vägen. AfS visar på denna insikt, och är ju också ett parti ”fött” ur SD. Detta är ju också vad man är ideologiskt i praktiken: partiet är ju inte speciellt ideologiskt såsom det är utformat och uttalat idag, utan är kommet utifrån behovet av att lyfta enskilda frågor, främst återvandring, vilket man också är väldigt tydliga med. Det är i association till dessa man existerar i det allmänna (vänligt inställda) medvetandet, liksom som ett ”idealistiskt SD”; vad SD ”borde” vara och tycka. ”Gnället” på SD (från AfS) kommer således ytterst utifrån förhoppningar på partiet, som deras potentiella gemensamma väljarbas i stort delar. AfS är givetvis helt medvetna om att realpolitikens regler är sådana att man tvingas från idealism mot pragmatism, speciellt då SD alltid har varit väldigt uttalade i att man avser nå makt och inflytande. Dock återkommer vi härigenom till att det finns ett värde i att någon tar den idealistiska rollen, också i explicit partipolitisk mening (till skillnad från rollen på ett ”allmänt” plan). Ju mer valframgång AfS får, ju mer är symbiosen mellan SD och AfS bunden att framträda; AfS kan inte vara för negativt inställda till SD, för om de får parlamentariskt mandat, så är SD den uppenbara kandidaten för samarbete, liksom SD vet vilka de potentiellt kan förlora röster till om inriktning och retorik blir för liberal (för de löper knappast stor risk att förlora röster i någon annan riktning); men om valframgången för AfS uteblir, så tillbakaträder deras roll, som fortsätter att ha en reell bas, logiskt till att behöva prioritera en mer ”allmän” roll som nationalistisk aktör (en roll de har allt att vinna på att spela i båda fallen, men det handlar naturligtvis om att prioritera energi och resurser för en grupp människor som är idealister och i hög grad tvingas leva på luft). AfS pressas således, om de avser kämpa vidare, mot ett annat vakuum inom svensk nationalistisk total agens, nämligen det stora tomrum som finns bakom partipolitiken och dess invanda sätt att leva upp vart fjärde år, vilket kan vara en god sak: Det är uppenbart att den nationalistiska oppositionen måste integreras mer i vardagen och börja leva ett konstant liv. I synnerhet är det viktigt utifrån det momentum som nu SDs valframgång kan innebära. Betydelsen av den är att det är dags att lägga i en högre växel. Idealet är att valen generellt blir mycket mindre signifikativa händelser, och att fokus istället blir mer på olika projekt och sammanslutningar, lokala initiativ osv. Motståndarsidan har ju dessutom ett stort försprång här. AfS har ju en ansenligt antal medlemmar, men det är bara några få som syns. Säkerligen har de dragit till sig bra och drivna människor. Vad kan mer skapas ur denna mylla? Föreningar som anordnar aktiviteter? Kan man anordna demonstrationer? Man kan ju tänka sig att det skulle vara möjligt både för de frågor AfS generellt driver, men också i anslutning till enskilda frågor och situationer som dyker upp. Om AfS är här för att stanna så bör enligt min uppfattning detta område utforskas. Återigen, man spelar också en allmän roll för höjningen av det nationella medvetandet, och det är viktigt att alla som gör det funderar på vilka komponenter som potentiellt finns till buds för detta. Vi måste öva oss i att tänka i icke-konventionella politiska kategorier. I stort sett varje område kan vara politiskt.
Relaterat
Eritreas sak är inte vår
Lyssna på avsnittet Eritreas sak är inte vår från Radio Svegot 19 september för en mer djuplodad diskussion (sista delen av avsnittet) om det som jag avslutningsvis diskuterade här, vilket också var en inspirationskälla för denna text. Partierna finns, det är inte fler nationella partier som behövs. Frågan är var komplementen finns; föreningarna, nätverken, de lokala initiativen osv. Hur ska vi som vill engagera oss för den nationella saken spendera de kommande fyra åren på ett maximalt nyttogörande sätt, istället för att nu bara vänta på nästa val?
https://www.svegot.se/2022/09/19/eritreas-sak-ar-inte-var/
