Det sker ett dramatiskt skifte i Västerlandet runt millennieskiftet som är fascinerande att betrakta när nu tillräckligt många år har gått sedan dess för att en bild ska börja utkristallisera sig i backspegeln. Det är som att just åren runt millennieskiftet, dvs år 2000 och de närmsta åren däromkring, är som en brytpunkt för ett scenbyte. Västerlandet gick från en fas till en annan. Även om allt det som nu sker i Västerlandet kan spåras till olika händelser innan millennieskiftet, och även saker som nu kan kännas uppenbara för många, mestadels i negativa termer, hade börjat manifestera sig innan millennieskiftet, så markerar ändå detta ett kvalitativt skifte i livet i Västerlandet och dess ”drama”. Trots allt var det så att i decennierna just innan millennieskiftet så andades Västerlandet stor optimism, särskilt runt åren 1989/91, med Sovjetunionens fall och murens fall i Tyskland. En slags liberalismens slutgiltiga seger. Den politiska tänkaren Francis Fukuyama deklarerade välkänt detta som ”historiens slut”. Låtar som Wind of change med Scorpions och Go West med Pet Shop Boys (se musikvideon) kom vid denna tid och är fyllda med denna optimism. Sverige var fortfarande på 90-talet en aspirant på att vara ett av de bästa länderna på Jorden att leva i. Idag är det nog få svenskar som känner så, och för att idag känna att man lever i det lyckliga ”historiens slut” så krävs det förmodligen att man är en djupt religiös nyliberal, eller frälst av globalismens regnbågsreligion.
En sak som jag upplever som särskilt intressant när det gäller före och efter millennieskiftet är uttrycket i konsten, och jag tänker då på populärkulturens musik och film. Denna var generellt bra och levande innan millennieskiftet, men allt som oftast rent gift idag, åtminstone sett till det som serveras den passive via via mainstreamkanalerna.6 Den har nu sällan något som strävar efter det vackra och genuina i sig. Under andra hälften av 1900-talet fanns det en gott om exempel på vanliga pop- och rockband som nådde sublima kvalitéer i sina låtar, och samma sak gällde musikvideos. Det kanske främsta exemplet på detta enligt mig är Where the wild roses grow med Nick Cave & The Bad Seeds (se musikvideon). Det är helt otänkbart att något sådant komma fram i Väst idag, och i synnerhet inte via någon mainstreamkanal. Det kom också flera bra filmer och serier, teman och titlar som än idag bearbetas och förnyas när man vill vara säker på succé (Dune är det senaste exemplet när detta skrivs) – inte sällan innehållande åldrande skådespelare som var med i originalen. Idag ser det inte ut på det sättet, även om det såklart kommer massa nya titlar. Till stor del beror det förstås på politiseringen av kulturen, vilket dödar den, eftersom tydliga politiska agendor och propaganda dödar konst.1 Populärkulturen i Väst idag framstår för mig på det stora hela som död, vilket självfallet inte är något som är frånkopplat Västerlandets livstillstånd, då det relaterar till Västerlandets kollektiva medvetande.2 Både GWF Hegel och Martin Heidegger kontemplerade och lade stor vikt vid konstens förhållande till Västerlandets livstillstånd och olika historiska faser.
1: Få saker, om några, är strikt apolitiska, och det gäller naturligtvis även konst (även om konstnären helt saknar en politisk ambition eller medvetenhet).
2: Omvänt betraktat så är det logiskt att en civilisation i en döende fas inte producerar någon högkultur.
6: Kommentar tillagd 8 Mars 2022: Jag uttrycker mig slarvigt i denna passage, men låter det stå kvar såsom jag publicerade texten ursprungligen. Mycket var förstås ruttet även före millennieskiftet, att det inte skulle vara så är väl den största missen i det som sägs här. Bra saker görs såklart idag. Jag talar om den breda rörelsen som jag uppfattar på det här sätt som beskrivs här. Jämför exempelvis vanlig radiomusik på 80-talet med motsvarigheten idag.
Vad filmer handlar om kan aldrig vara fristående från det kollektiva medvetandet om de ska kunna vara intressanta och kännas meningsfulla; dramat i filmen måste i någon mån också vara ett drama i världen (så det måste finnas begränsningar för hur mycket man kan manipulera det kollektiva medvetandet innan det börjar ”klinga falskt”). Och just vid millennieskiftet så kom det några filmer som är mycket svåra att inte se som kommentarer om det historiska scenbytet, som kommentarer om den kommande epoken. Den första är Matrix från 1999, som fick två uppföljare åren nära inpå. Det är en film som kan analyseras på flera nivåer, men övergripande så ifrågasätter den verkligheten vi lever i och ställer frågor om förhållandet mellan människa och maskin.3 Kanske kan den ses som ett imperativ att ställa nya frågor och på nya sätt försöka undersöka världen vi lever i, att denna film kittlar fram vissa tankebanor för detta. Hur många människor har egentligen försökt sig på att tänka igenom de ontologiska implikationerna av teknologi? Martin Heidegger är mig veterligen den mest kända tänkare som verkligen har försökt. Han noterade att vi tar för givet någonting som knappt någon har en verklig förståelse för hur det egentligen fungerar eller vad det egentligen är, och ändå låter vi inbädda teknologin i samhällets infrastruktur på alla nivåer. Allraminst har människan någon kontroll över den. Han dog 1976. Den ontologiska är filosofins första fråga och filosofin är Västerlandets verkliga skatt, men liksom populärkulturen så kan man inte säga att filosofin har sjudit med liv efter millennieskiftet. En film som Matrix kallar oss till att börja tänka igen, och teknologins utveckling tvingar oss. Slutligen noterar vi om Matrix att den uttryckligen refererar till år 1999 som startpunkten för den kommande dystopin.
3: Notera att i Matrix så finns det ingen agent som har full kontroll. Inte oraklet, inte arkitekten, inte fransmannen, inte maskinerna (och i synnerhet inte människan.)
Den andra filmen jag vill lyfta är Lord of the Rings (med vilket jag syftar på alla tre filmerna). Innehållet är så rikt, och filmen är så otroligt vacker. Ett genuint konstverk som innehåller näst intill outtömligt material att analysera och tolka. Världen, Midgård, avspeglar Västerlandet på mytologisk nivå, och framförallt Carl Jung är väl den som är mest känd för att notera att vår psykologiska djupstruktur verkar vara av mytologisk natur. Lord of the Rings trollbinder oss för att den visar oss en bild av vår arkaiska medvetandenivå. Och i centrum för en sådan mytologisk skildring måste såklart hjältemyten stå, vilken verkar vara instiftad i Västerlandets konstitution (hjälteteman kan göras i oändliga variationer, vi tycks aldrig tröttna). Filmen handlar om Midgårds förestående undergång genom ondskans slutgiltiga seger, och när Frodo klagar att han önskar att ringen aldrig hade kommit till honom så svarar Gandalf att vi kan inte välja vilken tid vi föds in i, vi kan bara göra det bästa med den tid som har givits oss, ett budskap som jag uppfattar som väldigt centralt. Lord of the Rings ramar in världen i gott och ont, och en läsning av ondskan är att den får grepp om världen via maktsträvan hos personer som saknar den själsliga naturen att klara av maktinnehav, en svaghet som är framträdande hos människor och som därför lätt kan utnyttjas. De blir vålnader i ondskans tjänst, medans rättmätige kungen frestas inte av ringen, dvs frestas aldrig av makten för maktens skull. De som gör det blir offer för Saurons manipulationer. Kungen drivs istället av kärleken till sin värld och sina folk.4 Ytterligare en viktig sak med filmen värd att notera är den ständiga betoningen på att oddsen säger att den goda sidan är chanslös.5 Till och med Gandalf verkar faktiskt tappa hoppet i slutet.
Lord of the rings var på många sätt det perfekta eposet att komma i ett lättillgängligt format i form av en välgjord film som trollband den västerländska publiken just vid millennieskiftet, med sina intressanta teman som utan svårigheter kan knytas till Västerlandets historiska verklighet. Som konstverk är det också så oerhört vackert att beskåda, liksom filmmusiken av Howard Shore är helt fantastisk. Det ligger nära till hands att se filmen som gudomligt inspirerad.
4: Dvs principen för vilken kontrasten till Västerlandets ledare av idag är den totala.
5: I slaget vid Helm’s Deep exempelvis, står trehundra man, mestadels bestående av barn och gamlingar, mot en armé på tiotusen orcher.
