Kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO

När denna rad skrivs så ska alldeles strax den svenska riksdagen påbörja en debatt om huruvida Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO, formellt en debatt ”med anledning av rapporten från de säkerhetspolitiska överläggningarna”. I dagsläget säger sex av de åtta riksdagspartierna ja till NATO, så var inte fallet när de gick till val till nuvarande mandatperiod. Men det finns ju ett ”före och efter 24 februari”, som har blivit en catchphrase. Med anledning av denna utveckling så vill jag kommentera några saker som har sagts i media den senaste tiden, i synnerhet av partiledarna, samt resonera lite om utvecklingen mot den situation vi nu har hamnat i.

Låt oss börja med det som redan är berört. ”Det finns ett före och efter 24 februari”. Detta sägs av de som har svängt i NATO-frågan, av de som var emot NATO-medlemskap men som nu är för, bland andra försvarsminister Peter Hultqvist och statsminister Magdalena Andersson. En variation av påståendet är att vi efter den 24 februari är i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Man undrar då vad detta nya läge egentligen består i. Svensk försvarsförmåga bygger uppenbarligen sedan länge på Ryssland som den tänkta primära hotet i form av krigshot från en annan stat. På ett djupare plan är också Ryssland en ondskefull entitet i liberalers religiösa världsbild. Enligt deras egna synsätt så borde ”24 februari” utläsas som att de hade rätt. Vari består då ”det nya”? Svaret kan bara vara att de egentligen inte kunde föreställa sig att ett krig kunde bryta ut i Europa, vilket jag har berört tidigare1, vilket också på ett djupare plan har att göra med vanföreställningar om världen vi lever i och med att liberalen i grunden saknar förståelse för krig, vad det är för något.2 Låt oss här bara kortfattat konstatera att kriget tillhör världen, det ingår i den essentiellt, liksom politiken, av vilket kriget är en del. Det krävs att man har en nollställd förståelse av historien för att tro att krig är en anomali. Vi ser denna naivitet även hos Finlands statsminister Sanna Marin, som på en gemensam presskonferens med president Sauli Niinistö motiverade beslutet att gå med i NATO med att det ska leda till att ”det aldrig mer ska bli krig i Finland”, och kallade beslutet att gå med i NATO för en ”fredshandling”. Helt otroligt. Båda två pratade, likt svenska politiker, om Rysslands beteende som något ”nytt”, som ett Ryssland som, enligt Marin, är ”[…] väldigt annorlunda än bara för några månader sedan”.3 Igen, vad är det nya? Det kan bara vara att det faktiskt visade sig vara möjligt att krig kunde utbryta mellan Ryssland och angränsande stater i Europa, något som, trots att Ryssland utgör en substantiell del av antitesen till Västs politiska livsform i den liberala västliga världsbilden, man alltså inte hade kunnat tro. Även Niinistö, som, utifrån vad jag har sett, tidigare har framstått som tämligen nykter i NATO-frågan, verkar nu vara med på båten att vi nu lever i en helt ny situation, som har sina egna regler, och där allt som sagts tidigare inte längre gäller.4 Frågan är alltså: Vad var det alla dessa politikers tidigare motstånd till NATO egentligen byggde på? Eftersom alla visade sig förmögna att kunna svänga över en natt så fort krig faktiskt utbröt så är det en bra fråga. Bristande föreställningsförmåga måste med nödvändighet vara ett delsvar. Den egentliga utsagan var alltså: ”Vi ska absolut inte gå med i NATO – förutsatt att det inte blir krig”.

1: Några kommentarer med anledning av kriget i Ukraina. Publicerad 18 mars 2022. http://level.minervasuggla.se/nagra-kommentarer-med-anledning-av-kriget-i-ukraina/

2: Jag har författat en ännu opublicerad essä med arbetsnamnet Liberalen och kriget som behandlar detta på djupet. Men en viktig källa för den som jag kan referera till är Carl Schmitts ovärderliga Det politiska som begrepp.

3: SVT Agenda, 15 februari 2022

4: Niinistö, ska vi notera, säger också att han inte tror att Ryssland kommer att svara militärt på att Finland ansöker om NATO-medlemskap. På vilket sätt är han beredd att ta ansvar om han har fel?

Med detta sagt är det passande att övergå till det andra som jag berörde inledningsvis, att partier som nu röstar för NATO-anslutning gick till val på att de var emot detta. Det handlar om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, två av riksdagens tre största partier, vilket gör att majoriteten skiftar. Det betyder att väljarna inte kan antas stå bakom ett beslut att gå med i NATO, likaså att dessa aldrig får chansen att yttra sig om saken då nu en ansökan till NATO skickas in före valet i höst, vilket åtminstone hade varit en slags möjlighet då folkomröstning kan antas utebli. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i nuläget är emot att gå med i NATO, tyckte i SVTs partiledardebatt 8 maj att det vore rimligt att väljarna får en möjlighet att yttra sig i frågan. Det är två partier som naturligtvis i övrigt inte nämnvärt avviker från liberal diskurs, vilket exempelvis kunde höras i hur Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar motiverade sin tvekan till NATO, där hon inte vill vara i allians med ”högerextrema” stater, men där hon i övrigt framstod som den enda som hade försökt att tänka igenom frågan och var upprörd över de andras lättvindiga attityd till saken, över att de inte verkade förstå magnituden av beslutet, i vilket hon har helt rätt, och detta framkom också i debatten. Hon tog upp att man som medlem i NATO också blir indragen i NATOs konflikter i världen, att NATOs fiender också blir Sveriges fiender på ett världspolitiskt allmänt positionsplan. Naiviteten kring dessa frågor, liksom religiositeten och den barnsliga världsuppfattningen, framkom tydligast (och som väntat) hos Liberalernas Johan Pehrson och Centerpartiets Annie Lööf. Johan Pehrson gjorde, liksom sin föregångare Jan Björklund, den tröttsamma liknelsen att gå med i NATO är som att teckna en försäkring: ”[…] som [när] en pyroman står i farstun med bensindunken öppen, […] då ska Nooshi Dadgostar stå och vänta och fundera, eller folkomrösta huruvida vi ska teckna en brandförsäkring.” För att bara beröra något av det dumma i det implicita synsättet bakom vad Perhson här säger, så finns det i krig ingenting, på något plan, som heter ”försäkring”, och om han är orolig för att en brand kan bryta ut, hur kommer det sig då att hans parti inte har vidtagit några åtgärder för att förebygga det under alla år de har varit med att bygga det egna huset? Varför ska ”säkerhet” endast tryggas av ett externt bolag, varför är det det enda han kan förställa sig? Den egna hjälplösheten och passiviteten är implicerad i liknelsen. Vidare var Pehrson väldigt explicit i sin syn på saken när han sa att ”man kan inte vara neutral i valet mellan en galen diktator och en demokrati”, ett oerhört barnsligt (och omedvetet religiöst) sätt att både betrakta saken på och uttrycka sig, men det speglar hur liberaler generellt ser på vad som nu utspelar sig i Europa, och få, om någon i rummet, lär betrakta saken på ett väsentligt annorlunda sätt. Men kontrasten i naivitet mellan Dadgostar och de övriga i rummet framkom framförallt i vad det är Sverige i praktiken förbinder sig till om man går med i NATO, där de övriga (inklusive åtminstone en programledare) framstod som helt oförmögna att se en enda millimeter bakom det nominella begreppet ‘försvarsallians’. För det första måste man ju kalla det så, för vilken västlig stat av idag skulle vilja gå med i en ‘krigsallians’ eller en allians med ett namn eller en syftesdeklaration som förknippas med expansionssyfte eller imperialism? För det andra så är det inte så lätt att avgöra vad som är en angreppshandling och en försvarshandling, vad som är legitimt och illegitimt, i synnerhet eftersom krig alltid är förbundet med propagandakrig, vilka alla sidor gör sitt yttersta för att vinna, eftersom det kan vara avgörande. Pehrson och Lööf (och Camilla Kvartoft) var de som tydligast i debatten företräde den naiva absolut nominella tolkningen av NATO-medlemskap, även om de med all säkerhet inte var ensamma i detta. Pehrsons svar på Dagdostars oro över att Sverige kan komma och dras in i andra NATO-länders konflikter var bara att ”de inte är riktigt befintliga”, helt baserat på NATOs egna deklaration om sitt syfte som jag förstod det. Annie Lööf svarade, efter att först ha utbrustit ”jag förstår inte de[n] alls” genom att hänvisa till artikel 5 som en ”defensiv klausul”. Vidare att: ”Vi, Sverige, kan fatta beslut om att vara med och stödja andra länder om de blir angripna, men inte när dessa länder […] går ut i krig […]”. Förutom naiviteten kring komplexiteten i krigssituationer och att vad som är det ena och det andra inte är lätt att avgöra, och att det garanterat kommer finnas åtminstone två skilda synsätt om saken, som jag just har diskuterat, så framkommer här ett ytterligare problem i Lööfs egna formulering: ”Vi kan fatta beslut”. Dvs Lööf medger att det inte är så att andra stater är förbundna att automatiskt komma till vår undsättning. Ändå protesterade hon när Dadgostar i sin replik pekade på just denna avgörande fråga, om man egentligen förbinder sig till något eller inte, för att avgöra vad ett NATO-medlemskap är värt: ”Antingen är det så att vi måste hjälpa till också när Turkiet hamnar i konflikt, när Ungern hamnar i konflikt […], eller så är det så att ingen behöver hjälpas åt, och det betyder också att då kan inte vi lita på att någon kommer till oss, om vi så skulle behöva”. Efter hennes utlägg så ville programledaren Camilla Kvartoft, uppenbarligen oförmögen att förstå vad Dadgostar sa, förtydliga att ”NATO är ju en försvarsallians, så det är ju […] om något NATO-land blir angripet som de andra länderna ska komma till undsättning”, uppenbarligen troende att det kommer finnas endast en bild av saken och att det kommer vara lätt att avgöra vad som har inträffat, varpå Dadgostar irriterat svarar henne att: ”Ja självklart, och det är klart att då får man ju bedöma: är det här ett angrepp eller inte?”. Moderaterna och Ulf Kristersson vill ju som bekant gå med i NATO, och han har mest framstått som nöjd att riksdagen nu brett svänger till hans linje, och han såg det som en styrka att det nu finns bred enighet i riksdagen för den. Han använde det som en intäkt för att det är rätt beslut när ”sex av åtta partier, en förkrossande majoritet av Sveriges riksdag är för”5, helt obekymrad om att den bygger på att stora partier gör tvärtemot vad de har sagt och lovat, något som han bara viftade bort. Magdalena Andersson hade svårare att svara på varför ett beslut ska tas för något som hälften av väljarna är ”tveksamma till eller emot”, som Kvartoft uttryckte det i frågan till statsministern, till vilket tillades frågan om man åtminstone inte borde låta väljarna få yttra sig. Hennes svar blev också generellt luddiga eftersom hon hela tiden skulle låtsas som att det var oklart i vilket beslut i frågan Socialdemokraterna skulle landa i under partiledardebatten och inte på ett riktigt sätt svarade på frågorna. Men två skäl anfördes vad jag kunde höra, det ena att man är tvingad att ta beslutet eftersom att ”marken rör på sig”, det andra att ”vi har representativ demokrati i Sverige för att en riksdag ska kunna fatta beslut om det är så att någonting förändras”. Ingen av dessa skäl utesluter folkomröstning, vilken skulle kunna hållas på kort varsel, och det är inte heller därför vi har representativ demokrati – det har vi för att väljarna inte ska behöva besluta i varje enskild fråga. I frågor av stor magnitud har det, åtminstone tidigare, ansetts rimligt att man gör ett avsteg från det och frågar väljarna. Ingen av dessa liberaler verkar se en motsättning i att man med flagranta lögner håller väljarna utestängda när man vidtar åtgärder för att försvara ”demokratin”, vilket ju är hur NATO-anslutningen ytterst motiveras. (Men så har ju ‘demokrati’ för liberaler ingenting med folkvilja att göra, utan för dem är det en uppsättning värderingar, och om man har ”rätt” sådana, så är man demokrat.)

5: SVT Agenda, 15 maj 2022

Andra händelser som jag reagerade på av det jag har sett i SVT Agendas behandling av NATO-frågan var Annie Lööfs avfärdande av Dadgostars oro för att Sverige kan komma att dras in i konflikter i världen som ”desinformation”6, ett ord hon vet är ett slags maktord för att avfärda politiska motståndare som illegitima. Under samma diskussion hann hon utsäga ett koncentrat av de övriga mest oärliga poängerna för NATO-anslutning, som en upprepning av Magdalena Anderssons sådan att företrädarna i en representativ demokrati måste kunna ta beslut i svåra situationer, och att en bred enighet i riksdagen för NATO-anslutning ska tas som en intäkt för att detta är rätt beslut, trots, som sagt, att det inte var vad dessa partier gick till val på. Utöver det upprepade hon den nominella, naiva förståelsen av NATO som endast ett defensivt samarbete om någon av dess medlemmar angrips. Det var en annan förståelse än denna eller en problematisering av detta hon avfärdade som ”osanning” och ”desinformation”. Lööf verkar inte ha ett ärligt ben i kroppen.
I samma program intervjuade programledaren Anna Hedenmo en finsk historiker, Henrik Meinander. Hon frågade honom om skillnaderna i den svenska respektive finska NATO-debatten, och hans svar var intressant: ”I Finland […] så har man […] med alla medel försökt […] visa förståelse för de som har varit NATO-motståndare. Den debatt som jag har följt med, som har pågått i Sverige […] har ju, i viss mån, handlat om att man har ifrågasatt motiven eller till och med förlöjligat NATO-motståndare. Det har man inte gjort i Finland.”, varpå Hedenmo frågade: ”Varför gör man inte det i Finland?” (!)

6: SVT Agenda, 15 maj 2022

Samma Meinander såg dock NATO-anslutningen som en logisk fortsättning på att ha gått med i EU, vilket gör att man enligt hans uppfattning inte kan uppfattas som neutral. Oavsett huruvida det stämmer eller ej, så låg det i tangentens riktning att Sverige förr eller senare skulle ansöka om medlemskap i NATO, och en konflikt i vårt närområde kan ses som en naturlig utlösande faktor för att det skulle börja röra på sig i den här frågan. Förmodligen hade vi hamnat här, förr eller senare, även om vi hade haft en välskött försvarsmakt med mycket bättre kapacitet. Det följer nämligen den mest konsekventa linje man kan hitta i svensk politik: avsägandet av svensk suveränitet på alla plan det är möjligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *