Naturtillståndet deklarerat

Polisen har nu gått ut och öppet sagt att man inte längre kan skydda folket från det eskalerande våldet.1 Under 2023 registrerade polisen 496 ”skjutningar och sprängningar”, och liknar nu själva situationen vid ett ”lågintensivt krigsläge”. Polisen verkar ha en uppgiven attityd till situationen, och det har de med rätta. Polisen kan inte upprätthålla ordningen i en sönderfallande stat som misskötts på alla sätt det är möjligt i decennier. Polisen kan bara upprätthålla en ordning, givet att det finns en ordning från början.

1: https://frihetsnytt.se/polisen-lagintensivt-krigslage/

Att polisen går ut och säger att de inte kan skydda folket från ett eskalerande våld implicerar att de deklarerar naturtillståndet, oavsett om de inser det eller inte. Vi lever inte i en stat om en stat inte kan sköta sina allra mest fundamentala uppgifter. Och i detta ligger inte bara våldsproblemet, även om det är mest kännbart – detta kommer ovanpå en stat som har fallerat på andra grundläggande sätt, som att klara av att upprätthålla fungerande vård och utbildningsväsen. Detta är alltså synonymer till att säga det inte längre existerar en stat. Sverige må fortfarande vara ett land, en värld med en viss kultur knuten till det svenska folket – i alla fall återstår spillror av detta – men det är inte längre en stat. Det beror inte endast på att vi ha gått från ordning till naturtillstånd, utan också på att Sverige på olika sätt frivilligt kastat sin suveränitet på soptippen. En stat i egentlig mening implicerar suveränitet. Dock fortsätter Sverige inhåva skyhöga skatter, utan att alltså lämna de mest grundläggande tillbaka. Detta gör våra politiker, som snällast beskrivet, överflödiga.

Om det är oklart vad jag menar med ‘naturtillstånd’ så kan jag kort klargöra att jag syftar på filosofen Thomas Hobbes begrepp av tillståndet som råder när inte staten, en ordning, råder. I perfekt mening är naturtillståndet ett totalt kaos, allas krig mot alla, ett brutalt och helt kulturbefriat tillstånd. Mellan ett tillstånd av stat i perfekt varande och naturtillstånd i perfekt varande så är det en skala, dock innehållande ett diskret steg. Om polisen går ut och säger att de inte kan skydda folket så är det steget passerat, det är att förklara att staten har abdikerat (även om inte steget är passerat för att polisen säger att de inte klarar att upprätthålla ordningen, dvs erkänner hur det ligger till. Steget är passerat när steget är passerat). Givetvis råder lokala skillnader i Sverige och det kommer så att göra fortsättningsvis, men utvecklingen kommer inte att vända. Man måste därför anpassa sig, och ju bättre man förstår situationen, ju bättre möjligheter har man att adekvat göra detta. Jag har skrivit en essä på MU som behandlar den hobbesianska teorin mer ingående.2

2: Se Sveriges förfall genom hobbesiansk lins. Finns länkad bland relaterade artiklar längst ner.

Hur kan jag vara så säker på att det inte kommer att vända, på att ett allt längre nedsjunkande i kaos och förstörelse är att vänta? Det finns flera faktorer som man skulle kunna lyfta som ett svar på den frågan, men jag nöjer mig med att här peka på det kanske mest fundamentala av alla skäl: det saknas grundläggande förståelse för politik i Sverige idag. Våra politiker är som barn, de inser inte att politik har en hård logik och handlar om reala situationer och tillstånd. I den meningen är ord ganska ointressanta inom politiken. Politiken i sitt innersta väsen är inte retorik eller konflikt mellan olika parter. Politik är på många sätt bortom diskussion, det handlar om att greppa och förstå reella företeelser, som till exempel krig och fred, ordning och kaos. Det är detta som gör tänkare som Thomas Hobbes och Carl Schmitt så överlägsna; de tänker politikens hårda logik som inte går att undfly med ord, och som hjälper föga att kalla andra saker; det som bara går att förstå eller inte förstå. En stat kan i längden inte ge upp alla praktiska grunder till att det är en stat och ändå fortsätta att kalla sig stat. Ett geografiskt område i vilket lagen inte kan upprätthållas är ett område i vilket staten helt enkelt inte längre är suverän. Vem som är suverän är inte en fråga om vad som står på något papper eller i en konstitution, utan om vem som de facto är suverän. Och så vidare. Gemensamt för Hobbes och Schmitt är, kan man säga, att de säger att det som formellt formuleras och deklareras med tiden bara kan avspegla den situation som reellt politiskt råder, inte tvärtom (även om ett språkbruk som döljer realiteten såklart kan brukas, men med tiden så genomskådas det av för många). Den politiska verkligheten anpassar sig inte eller fogar sig inte till ord.3 Lagar som ingen respekterar eller som inte har någon grund i en kultur de är menade att råda över är i längden meningslösa.

3: Denna tro kan generaliseras ytterligare. I vår tid ser man detta inom nästan alla områden; tror på att något blir eller finns bara för att man säger det. Inom akademin idag finns det oändliga exempel på detta. Man slås inte ens av tanken av att försöka tänka det som är. Hela fantasifält finns.

Att politik har en real kärna, dvs hård verklighet, är vad som möjliggör både löjliga politiska figurer och politiska genier. De förstnämnda är naturligtvis de som inte förstår politikens reala natur, som tror att de har makt de inte har, förblindade av de formellt rådande strukturerna, och exempelvis tror att allt kan fixas genom lagstiftning och en ständig ”optimering” av lagar. Till den andra gruppen hör de som bäst förstår den reella politiska situationen i ett visst historiskt skede och är förmögna att kompetent agera på den. Det är därför en fattig korsikan utan börd kan bli kejsare i denna politiska värld vi lever i.

Prenumerera på Minervas Uggla

Relaterat

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *