Utan att gå på djupet, så är min avsikt här att försöka sammanfatta hur jag ser på den historiska situation vi nu befinner oss i. Västerlandets folk delar öde, och det är tydligt att exempelvis Sverige och USA befinner sig i i stort sett samma situation. Jag tolkar den som att den nihilistiska1, eller liberala ordningen (orden framstår för mig idag som utbytbara), går in i en ny fas, en öppet tyrannisk fas. De primära spelarna är media, de stora tech-bolagen, och den liberaldemokratiska infrastrukturen med dess partier, men också företag och banker framträder mer och mer öppet politiskt.2 Tillsammans upprätthåller de hegemoni på vad som får tyckas och tänkas. Även om jag som skriver detta personligen inte tillhör de som var tidigt klarsynta, så ser jag idag att detta inte kommer som en blixt från klar himmel. Nihilismen, uppbunden med liberalismen och de personer som representerar den, är inget fenomen som kom till stånd särskilt nyligen. Om en samhällssituation råder, i vilken allt är marknadsprodukter och det enda värdet som finns är penningvärdet, så måste detta också ha en existentiell innebörd. Denna ekar också i alla de tomma ”värden” som kommer med liberalismen, som mänskliga rättigheter och mångfald, liksom i de politiker och journalister som bär den, med sina ytliga analyser och kanske framförallt i de frågor som aldrig ställs. Detta i sig är redan en tyranni för själen, den publika diskursen bör vara helt olidlig för alla som är vakna i någon grad. Inget av värde går i längre att säga inom den politiskt korrekta miljön, vilket visar på att det liberala post-1945 paradigmet är uttömt. Men detta går inte att säga, istället klamrar man sig fast vid dess grundbegrepp och institutioner med en alltmer religiös attityd (vilken aldrig var frånvarande). Det finns inte längre något samtal, för den som inte längre ställer upp på den liberala världsbilden väntar inkvisition och fredlöshet. Ändå är den enda vägen framåt att lämna denna världsbild. Tyranni är tyranni, oavsett hur den klär sig i olika tidsepoker. Att det liberala paradigmet saknar en antites blir alltmer kännbart, de rent existentiella konsekvenserna för Västerlandets folk går inte att ignorera. Det handlar inte bara om en rent politisk antites (konservatismen var aldrig kraftfull nog att spela denna roll), utan också en existentiell (vilka bara går att särskilja artificiellt). Det framtvingar frågor om vilka vi är. Är den västerländska människan en människa som i sin konstitution kan leva förslavad? Om inte, så är det första imperativet att bryta hypnosen genom vilket kontrollen sker – media, social media, serier etc. Därefter kommer arbetet med att bekämpa nihilisten i sig själv, vilket är första steget mot en icke-nihilistisk antites.3 Vilken exakt form denna sen antar är mindre viktigt än att den människan som ska forma den skapar sig själv och finner sina likasinnade, vilket i grunden handlar om att följa sitt samvete. Att det också kommer behöva göras ett tankearbete är ofrånkomligt, och det är sedan länge påbörjat av klarsynta tänkare. Jag tror det är viktigt att förstå antitesen på rätt sätt, att den primärt handlar om andliga värden och att man riktar blicken mot sig själv, och inte fokuserar på odds. En människa som vill leva i frihet måste också vara kapabel att vara fri, kapabel att ta kontroll över sitt öde (eller kanske rättare sagt kapabel att välja det). Frågan är om det inte är här som den verkliga striden står. Om människan är vad nihilisten antar (boskap i världen som marknadsplats i ett evigt nu) så är det inte speciellt smickrande att vara människa. Låt oss emot det ställa bilden av människan som förmögen att växa och bli en verklig individ. Kan detta vara grogrunden ur vilken den verkliga människan föds?
1: Med vilket jag menar tolkning av världen helt utifrån avsaknad av metafysiskt ramverk, alltså strikt naiv materialism, en värld utan mening och syften.
2: Det sistnämnda avser jag återkomma till.
3: Vad detta konkret kan innebära ska vi återkomma till.
