Här följer några reflektioner utifrån de delar av debatten som jag tittade på. En person, socialdemokraternas Magdalena Andersson, måste man säga stod ut i debatten, så jag börjar med att titta på vad hon sa.
Magdalena Andersson
Jimmy Åkessons första anförande i debatten (0:15, länk till video längst ner) var i stora delar en reaktion på Andersson, som hade talat just innan, och hans anförande var i stort bra och hans reaktion (om än innehållandes lite teater) begriplig. Inte mycket som Andersson sa under debatten var menat som annat än en attack på Åkesson och SD (och i förlängningen regeringen, som hon kallade ”SD-regeringen”), hennes strategi var tydlig. Ett parti skulle pekas ut som syndabock för allt som har gått fel med Sverige, ett parti som har direkt påverkan på en regering för första gången någonsin – en regering som dessutom har suttit vid makten i knappt ett år. Innan dess satt hon själv i regering, på prominenta poster, inte minst statsministerministerposten, i åtta år. Att Andersson sa vad hon sa i debatten är just som Åkesson påpekade, ”skamlöst”. För det var tydligt att, enligt henne, Sverige innan denna regering tog över makten inte hade några problem, men nu helt plötsligt har många och svåra problem, vilket är SDs fel, det var hennes budskap sammanfattat. Hon sa uttryckligen att ”Sverige har blivit farligare det senaste året” (1:10). Det eskalerande vapenvåldet var alltså inget fenomen som fanns innan.
Det brukar sägas att politiker saknar verklighetskontakt, men i Anderssons fall är det mer korrekt att säga att hon saknar kontakt med sanningen. Precis allt kan för henne underordnas politisering, det finns inga gränser. När hon skulle tvinga fram att något som regeringen hade gjort hade varit bra, så var det så klart förslag som den förra regeringen hade tagit fram som den nuvarande arbetade vidare på (se Anderssons andra anförande, som börjar 1:10. Också repliken till Ulf Kristersson, 1:19). Allt vi gör är bra, allt de gör är dåligt – så kan man också sammanfatta vad Andersson sa. Hon är inte ensam om denna patetiska retorik, som allt för ofta, så länge jag kan minnas, har hörts inifrån riksdagens väggar, men hon använde sig av den på ett så totalt och skamlöst sätt så att man ändå reagerar på det när man lyssnar. Det borde varje socialdemokrat och ledamot tillhörande hennes block också ha gjort om de skulle ha någon liten omsorg för ärlighet och sanning i politiken, men tvärtom drog Andersson ofta starka och kvarhängande applåder, avspeglandes att åhörarna var imponerade, att de verkade tycka att hon var skarp och skicklig. Ett exempel är när Andersson på ett billigt sätt hånade Åkesson (1:16) för hans reaktion på hennes första anförande, vilket till och med drog lite skratt. Ett annat är reaktionen (0:15) på hennes, måste man säga, idiotiska öppningsanförande (0:07).
Hela Anderssons öppningsanförande (0:07) är egentligen ett exempel på att ignorera och underordna sanning till förmån till politisering, till billigt politiskt spel. Hon ska ”ta poäng”, och hon ska göra det genom att attackera den motståndare hon har valt som hon tror bäst genererar detta – SD (men också eftersom SD i den relativa kontexten av riksdagen är den största utmanaren av liberal värdegrund, vilket jag strax kommer in på1). Alla problem hon räknade upp har blivit värre än för ”ett år sedan”. ”Efter ett år med SD-regeringen kan vi konstatera: Sverige har blivit farligare, svenska folket har blivit fattigare” (0:09). ”Korankrisen” skyldes på SD i högst bokstavlig mening: Dels lät det som om de två personer som har utfört bränningarna var sverigedemokrater, och dels så har de hänt som ett ”led i hatiska kampanjer”, underförstått ledda av SD inte minst Richard Jomshof själv. ”Han har explicit uppmanat till bokbål. Han har riktat hat mot muslimer världen över […]”. Och som om hennes budskap att regeringen samarbetar med något som katten in har släpat inte var tillräckligt tydligt: ”Vi socialdemokrater har under lång tid varnat för den säkerhetsrisk det innebär att ge sverigedemokraterna politisk makt” (0:11). Hon uppmanade också helt uttryckligen regeringen att avsätta Jomshof från sin post som ordförande i justitieutskottet. Andersson visade här att hon är helt skamlös inte bara när det gäller sanning, utan också i sin demokratisyn, vilket jag återkommer till. En ytterligare sak som är slående med Andersson är hennes cynism. Bland de problem som har drabbat Sverige, som hon räknade upp, och som hon inte har något med att göra2, så nämnde hon att ”unga tonåringar mördar och mördas” (0:09). Det räknades upp som en del av en lista, som att det var ett problem bland andra, som inflation. Dels finns det cynism i den bagatellisering det innebär att göra så, dels i hennes ointresse för vad det beror på (vilket är oupplösligt från hennes och socialdemokraternas ansvar för det), och dels i att underordna detta ett kallt politiskt spel. Att människor skjuts och mördas till höger och vänster som en vardagsgrej är något sinnessjukt, och vi får inte tappa bort att det inte såg ut så här bara för några år sedan, liksom att detta är politikerskapat. Bara för två decennier sedan, förmodligen bara ett, var detta inget som svenskar i gemen kunde föreställa sig. Innebörden av detta är att staten misslyckas med sina mest grundläggande uppgifter, och därför inte längre kan sägas har någon rätt att erkännas. En stat är inget självändamål i meningen att bara kunna deklareras utan att ta ansvar för sina inneboende uppgifter (och kan aldrig existera endast som sådan), utan syftar i grunden till upprätthållande av en fungerande ordning till skillnad från kaos, från naturtillstånd, för att använda Thomas Hobbes. Lagar och polisväsende är meningslösa i en krigszon, i ett tillstånd där kaoset tagit överhanden. Utvecklingen är ”systemhotande” just som Kristersson sa i debatten, även om han inte förstår vad detta innebär i sig. Men värre är Andersson, som verkar tänka att detta är ett ”problem” bland andra3 – lämpligt att nyttja för politiska poäng. Andersson är för övrigt – liksom sin föregångare på partiordförandeposten samt de flesta andra i riksdagshuset – i avsaknad av ryggrad nog för att påtala vad denna händelseutveckling beror på, och talar därför om ett ospecifikt ”unga killar” (1:29).
1: Men i absolut mening är det snarare så att riksdagsdebatter är en intraliberal uppvisning. Allt utspelar sig inom ramen för en på förhand given norm, varför verklig politisk polemik är frånvarande, och det som egentligen utspelar sig är i stort en skendebatt, en illusion. Att dessutom hela åtta partier deltar i spektaklet gör saken ännu värre, det förstärker illusionen. Riksdagen avspeglar ingen genuint politiskt universum, snarast endast en position som man måste hålla sig till för att vara accepterad, vilket syns direkt när något parti får för sig att avvika någon från denna norm.
2: Helt tydligt uttryckt i att hon med eftertryck retoriskt frågade: ”Hur kunde Sverige hamna här?” (0:13).
3: Om detta skvallrar också att hon som förslag på lösningar för detta ser fler vuxna på stan (1:31).
Märta Stenevi
Märta Stenevi exemplifierar på ett starkt och tydligt sätt mytens roll i politiken. Också hur det låter när man är helt i avsaknad av självständigt tänkande, vilket kan koppla till det förra. Hennes medvetande är dominerat av den liberala myten i sådan total grad det rationella tänkandet motsvarande är frånvarande. Detta kan utläsas så väl i den replik hon tog mot Ulf Kristersson (1:05). I den tog hon upp vad hon kallar ”angiverilagen”. Jag vet inte exakt vad detta åsyftar, men jag antar att det handlar om att exempelvis en läkare ska ha skyldighet att meddela polisen om en patient saknar id-handlingar eller kan misstänkas upprätthålla sig illegalt i Sverige av någon anledning. Enligt Ulf Kristersson är det endast frågan om en pågående utredning, men i vilket fall så handlar det uppenbarligen om asylpolitik. Stenevi ville i sin replik att regeringen skulle ”skrota angiverilagen” och säga att det var en ”dålig eftergift till sverigedemokraterna, men att de nu har hittat tillbaka till sin demokratiska ryggrad”. I den meningen kan man i stort sett se den myt som så fullständigt har kommit att dominera svensk och västerländsk politik och kontinuerligt har stärkt sitt grepp om medvetandet sedan andra världskriget. Vad ‘demokrati’ betyder för Stenevi, liksom Andersson (apropå exemplet ovan) och de flesta av Västerlandets politiker ska utläsas utifrån denna myt, inte som begrepp. Därför sa hon också att ”angiverilagar hör hemma i diktaturer, inte demokratier” (1:08). Faktum är att i stort sett all politik i Väst idag ska utläsas som agerande i ljuset av myten – inte som resultat av analyser, resultat av politisk vetenskap eller logiskt tänkande.4 Det handlar om en extremt simpel världsbild med gott och ont som centrala beståndsdelar, som jag kallar för den liberala myten och som mestadels på ett omedvetet sätt styr tankegångarna hos framförallt de som i högst utsträckning saknar egen förmåga till politisk reflektion och meditation. Den är vad som inprogrammeras i den som inte har egen motståndskraft. Detta var väldigt tydligt hos Stefan Löfven, och Stenevi får i just denna aspekt anses vara hans tydligaste arvtagare i dagens uppsättning av riksdagen. Ytterligare tydligare att detta är fallet med Stenevi, liksom vad som är hjärtat i denna myt, blev det i och med hennes andra, förberedda, replik till Kristersson. Den började med ”I skolan så har vi alla läst Anne Franks dagbok, flickan som illegalt och utan giltiga papper befann sig på en vind i Holland i två år” (1:07). Att någon får avslag på sin asylansökan och därmed måste lämna landet är för Stenevi ”nazism”5, svårare än så är det inte, det är hela ”logiken”. Och det är inte bara hon – detta kan sägas vara vad normpolitiken i Väst har kollapsat till och reducerats till. Allt annat är perifert i förhållande till detta mytisk-politiska centrum. Det är denna myt som slår ut möjligheten för västvärldens folk att kunna upprätthålla basala, grundläggande och självklara nationella intressen och statliga syften, som att ha en grundläggande kontroll på vem som vistas i landet och säga nej till den som saknar skäl att göra det. Kristerssons svar till Stenevi (1:06) var för övrigt ganska bra, där han sa att vad MP egentligen menar är att det inte ska ha någon betydelse om man får bifall eller avslag på sin asylansökan, man ska få stanna kvar i landet ändå, och att de borde säga detta rakt ut. Det är synd bara att han förstörde sitt svar genom att börja prata om att det handlar om ”svåra avvägningar”. Det finns inga svåra avvägningar. Ännu tydligare blir det att det inte finns det om man inte får för sig något så dumt som att det skulle kunna finnas en absolut ”asylrätt”, helt abstrakt formulerad dessutom, utan exempelvis hänsyn till vilka stater som har naturliga band till varandra och inte. Men Kristersson har rätt i att det är vad Stenevi menar, och detta har dessutom länge varit i stort sett konsensus och svensk praxis. I sin tur betyder detta att vissa lagar gäller, andra inte, vilket betyder godtycklighet och därmed att hela den rättsliga apparaten är illegitim, inte minst just utifrån den liberala principen själv.
4: Även sådant som kan verka sakna koppling till den, som klimatpolitiken, har i själva verket också en underförstådd inkorporerad berättelse om vit skuld, vilket är ett resultat av denna myt.
5: Hon fick in ”rasprofilering” i samma replikskifte.
Stenevi fortsatte att måla upp myten i en senare replik där hon stod öga mot öga mot ondskan själv (1:53). Nästa centrala beståndsdel av den liberala myten är myten om rasismen, där återigen detta ord ska förstås utifrån myten, inte som begrepp. Om det skulle ha varit ett begrepp i universell mening så skulle det ha handlat om universella kriterier för alla folkgruppers relation till andra folkgrupper, men nu får ordet sin betydelse utifrån en myt, som personer som Stenevi upprätthåller då hon innehar en prominent samhällsposition och har ansenlig makt att göra detta. Oförtjänt som det må vara, så uppfattar vi alltid politiker som ledare i samhället, och det gäller även normsättning. I myten så är vita människor dåliga och icke-vita bra, det är den enkla logik och de facto betydelse den har idag, och är alltså i praktiken en västerländsk självhatsmyt. Denna upprätthålls också väldigt medvetet av media och kulturindustri, samt stora delar av företagsvärlden, en form av krigföring i högst reell mening (många företag är idag därför krigförande entiteter). Det är detta som helt lyser igenom i Stenevis replik till Åkesson, i vilken hon visar på vilket totalt sett hon är dominerad av denna myt; frågan hon ställde var knappt begriplig, den var bara konstruerad för att hon skulle göra en insats för godheten och bekämpa rasismen, varför hon tog repliken mot rasisten. Stenevi missade inte att i sina två repliker mot Åkesson få med alla de ord som hämtar sin kraft från myten och som ska väcka känslor; ”nynazism”, ”högerextrem”, ”rasism”, ”hat”. Regeringen har ”tagit in rasisterna på Rosenbad”. Liksom Andersson så sa hon rakt ut att regeringen är illegitim och borde avgå då de samarbetar med dessa, underförstått, råttor. Stenevis politiska engagemang är för icke-vita människor och riktat gentemot vita, vilket lyste igenom helt i replikskiftet, via det – för den som förstår myten – helt förutsägbara manus hon höll sig till. Hon är rasist i universell begreppslig mening, alltså i sanning rasist enligt det normativa kriteriet att vem som är bra och dålig har att göra endast med hudfärg/etnicitet, men hon är förblindad att se det. Detta är grunden för hennes politiska kamp. Om du är icke-europé så kommer Stenevi att stå upp för dig, det är allt som krävs. Själva ”begreppet” ‘rasifierad’, som hon använde, avser fånga just detta och betyder just icke-vit, men inte bara det utan också som i en betydelse polemiskt riktad mot vita. Att detta är vad hennes politiska gärning de facto går ut på var helt tydligt i hennes första inlägg där hon sa att ”[vi har sett] i rapport efter rapport hur utbrett hatet och hoten mot religiösa och rasifierade minoriteter i Sverige är. Judiska församlingen lever med ständiga hot, muslimska kvinnor blir spottade på för att de bär slöja, afrosvenskar nekas vård på grund av fördomar eller får en felaktig behandling på grund av föreställningar om deras hud” (1:53). Mycket kan utläsas och sägas utifrån dessa två meningar. För det första är det naturligtvis en lögnaktig bild att detta skulle vara hur det generellt ser ut i Sverige idag. Dessa ”rapporter”, i den mån de finns, är med all säkerhet politiska konstruktioner baserade på ”upplevd” eller rent fabulerad rasism, ett effektivt politisk verktyg som man på grund av myten kan mjölka stora fördelar med, då det appellerar till den överideologi alla liberaler måste bekänna sig till. Det är ett politiskt vapen som fungerar då liberaler tillåter det att fungera; rasismen kan aldrig gottgöras; anklagelsevapnet avancerar istället sina positioner utifrån eftergifter och försök till ”bättring”. Absolut rasistiskt är ett folk som ger bort sitt land och självutplånar sig. Kom med en anklagelse om rasism idag (som icke-vit) och hela den västerländska världen ställer sig på knä, alla vet att det är så. Lagar och rationella tolkningar av händelser sätts ur spel. Stenevi engagerar sig helt för icke-vita, mot vita, och aldrig för vita – hon är en av de främsta i den stora majoritet av politiker som är beredda att explicit upprätthålla en dubbelstandard i samhällets alla aspekter med grunden i detta. Oavsett hur mycket statistiskt säkerställt hat, våld och hot som är riktat mot vita, mot svenskar, så skulle Stenevi aldrig räkna upp det, då det är en blind fläck för henne på grund av myten som dominerar henne fullständigt. Vita kan bara vara förövare, onda, och de är också de underförstådda gärningsmännen för det hat och hemskheter som Stenevi räknade upp. Det faktiska rasistiska dåd som är just etniskt riktade mot svenkar, som våldtäkter och förnedringsrån, skulle Stenevi aldrig ens nämna. Hon är helt låst till sin mytiska fantasivärld och hon är, liksom i de flesta politiker, för ryggradslös för att gå emot den zeitgeist med dess tillhörande normer som upprätthålls av media och kulturindustri. Hon är därför en av de många som har vänt sitt folk ryggen och vigt sin politiska gärning till fientlighet mot det.
Stenevi är en av de många som kommer att följa myten till slutet, oavsett vilka absurda standarder den leder till och vilken galen, inverterad världsbild hon måste leva i. Ta bara en sådan sak som att hon uppenbarligen är starkt rasligt och etniskt medveten, vilket inte går ihop med det officiella narrativ hon vill tro att hon står för; att det bara finns individer, en mänsklighet – på basen av vilket en värld utan gränser kan bli verklighet. Men hon tänker, som vi har sett, i realiteten i dikotomin vita och icke-vita (som så många liberaler gör). Eftersom hon inte kan säga något gott om vita, eftersom hon vet att ‘vit’ är en strikt förbjuden kategori, strikt tabu, så måste den psykologiska lösningen för hennes rasliga medvetenhet bli att vita och allt som kan associeras med vita måste kopplas till en negativ berättelse, uttryckas negativt. Mekanismen är lika uppenbar som den är simpel och billig. Hon är, i mytologisk bemärkelse, ”anti-nazist”, rätt läst; hennes godhet deriveras ur hur hon förstår ”nazism” som ”tvärtom”. Stenevi har bytt ut etiskt agens och allt som följer med det och gör livet svårt, mot att leva en myt – hon är en vandrande personifiering av en myt. Märta Stenevi är aldrig närvarande när hon talar – det är myten som är det, ideologin. Jordan Peterson har i en mening rätt när han kritiserar människor som helt låter sig styras av en ideologi; att det kan göras på bekostnad av personlighet, av personlig agens, av karaktär.6 Det är lätt att använda en ideologi på så sätt att den befriar en från att tänka själv. Men det ska sägas att Peterson också i en annan mening har fel, då han, vad jag förstår, verkar anta att det är möjligt att leva utan ideologi, utan världsbild (en liberal villfarelse). Ingen människa lever utan världsbild, man har bara olika grad av medvetenhet om vilket världsbild man lever efter. Ideologisk medvetenhet kan också innebära en mycket högre medvetenhet och mer genomtänkt förhållande till världen än vad gemene man har. Det är skillnad på att ha approprierat en världsbild och på att ha inprogrammerats en.
6: Det sägs i följande klipp:
Magdalena Andersson är på ett liknande sätt dominerad av myten, men har inte samma barnsliga, explicita uttryckssätt som Stenevi och är inte riktigt lika uppenbar. Men myten determinerar på samma sätt vad hon säger och hennes politiska agens.7 Ett exempel är att enligt Andersson så är folkutbytet en ”grumlig konspirationsteori” (som SD sprider) (0:54). Att hon kan säga så i riksdagen, och att Ulf Kristersson inte säger emot henne om detta, har sin grund i myten som dominerar den västerländska politiken, i vilken vita människor inte får ha intressen – dels, och främst, i uttrycklig egenskap såsom vita, men också i bemärkelsen att vita människors intressen aldrig får erkännas heller såsom individer om det implicit berör vita. Vita existerar, och plötsligt väldigt tydligt, endast på det negativa kontot, som bärare av skyldigheter, skuld och att vara förövare. Att folkutbytet sker är fullständigt uppenbart och går inte att förneka varken statistiskt eller empiriskt. Ingen människa som lever i en västerländsk stat kan undvika att se det med sina egna ögon, men enligt Andersson ”får” vi inte se det – för att myten gäller, inte verkligheten. Hon är ju också personligen beroende av myten som ett psykologiskt skydd, då det hänger på den – att dess influens består över den stora majoriteten – att det största brottet i Västerlandets historia – folkutbytet – inte ska ses för vad det är, liksom hennes aktiva del i det. Hon blir indragen i gärningen för att hon inte är förmögen att stå över och stå emot och zeitgeisten, och för att hon – av vilken anledning det än må vara – helt har tappat kontakten med vad som är sant och med en grundläggande vilja till sanning. Hon skulle kunna erkänna detta för sig själv och lämna politiken om hon känner att hon inte klarar av att stå upp för grundläggande självklarheter, som vad en stat syftar till och vilket folk man företräder och härleder sin legitimitet från, men väljer istället att vara med på tåget. Substanslösheten hos henne och hennes fränder, som myten effektivt nyttjar, gör att de graviterar in i övernarrativet och därför i praktiken vänder sig emot sina egna befolkningar.
7: Detta har också att göra med att vara oförmögen att formulera ett genuint annat politiskt projekt. Om man kan inte på riktigt föreställa sig något annat så blir man också på så sätt bunden till liberal världsåskådning, till den liberala myten.
Andersson försöker också stå med en fot i att framstå som ett alternativ som uppfattas som seriöst och ansvarstagande – ett stort och historiskt i mångt regeringsbärande parti som socialdemokraterna behöver i någon mån försöka uppfattas på sådant sätt. Men då hon också är bunden av myten, är det intressant att betrakta replikskiftet mellan Andersson och Ebba Busch med start 2:21. Andersson säger sig i det vara överens med Busch om att lagen ska gälla, och att ett nej på en asylansökan är ett nej och ett ja ett ja.8 Men själva repliken hon begär går ut på att gå till attack på ”angiverilagen” – och bara den benämningen i sig anknyter till myten. Ingen skulle naturligtvis använda en sådan formell beteckning. Men bara det faktum att Andersson använder en replik, oavsett vad hon kallar saker, till att attackera ett litet senkommet försök att upprätthålla asyllagstiftningen i praktiken, är tillräckligt för att visa på att Andersson och hennes parti aldrig kan ha någon trovärdighet i att försöka upprätthålla någon lag eller ordning som går emot myten. Ovanpå diskussionen om upprätthållandet av lagen, vilket i sig är en sjuk diskussion – som att inte alla lagar självklart ska upprätthållas – så är själva asyllagstiftningen, tillsammans med andra migrationslagar, så ”liberal” att det sammantaget i praktiken innebär okontrollerad invandring till Sverige, vilket är den verklighet som vi lever i och har levt i under decennier. Myndigheter idag har inte koll på hur många och vilka som vistas i landet. Ändå ska en minimal tillnyktring motarbetas, tid och engagemang ska spillas på att verka för att laglösheten fortgår och möjligheten till kontroll obstrueras och omöjliggörs – inte bara från små ytterlighetspartier utan från stora, ”seriösa” partier.
8: Hon sa också att om man får ett ja så ska man lära sig svenska. Jag antar då att socialdemokraterna aldrig har tryckt valmaterial på ett annat språk, får då ljuger ju Andersson om att hon anser detta.
Liberalism och den liberala myten
Andersson och Stenevi är exempel på vår tids typiska liberaler, som tror att det liberala narrativet garanterar dem godhet, att detta är etisk agens. De tror att ett etiskt liv är ett enkelt politiskt val, en färdigserverad form som man bara kan anta och leva efter. Deras egna substanslöshet gör att de graviterar in och sugs upp av det färdiga liberala paketet. Där är de i ett stort sällskap, men märks och syns då de är toppolitiker och avslöjar i ord och handling detta icke-autonoma medvetandes9 simpla logik. I detta är innefattat att de är styrda snarare än styrande, liksom djupt intrasslade i en lögn. För att hålla mig till vad som här har diskuterats så kan i sammanhanget nämnas att människan är djupt identitetsmedveten. Människor är väldigt känsliga för vilka som är ”vi” och ”inte-vi”. ”Vit” (och givetvis i ännu högre utsträckning ”icke-vit”) är långt för breda kategorier för att utgöra en grund för identitet, även om de finns med i grundplattan och kan ha olika relativ betydelse beroende på kontext. Till och med i Norge kan det vara skönt för en svensk att stöta på en annan svensk (och vice versa naturligtvis), då – även om vi ser likadana ut som norrmännen och har ett snarlikt språk – vi med svensken kan kommunicera helt utan friktion, vilket har att göra med att språk inte bara är ord, utan en total kommunikation som involverar kroppsspråk och en underliggande mentalitet, samma kollektiva medvetande – kort sagt en gemensam livsform. Tillsammans med delat utseende så utgör detta basen för vilka vi känner samhörighet och ju mer brist på detta, ju mer framstår någon som främmande. I den liberala makroleken ingår det som ett godhetskriterium att inte låtsas se detta. Men att alla förstår detta på någon nivå avslöjas ofta i hur liberaler väljer att bo eller i vilken skola man sätter sina barn om man har resurser. Liberalism är abstraktion, att undfly hur världen faktiskt ser ut, dess konkretion.10 I förlängningen av detta ligger förnekelsen av kön och andra naturgivna ”egenskaper”. Om inga ”hårda” egenskaper existerar, om inget egentligen är verkligt, så finns inget att ta ansvar för. Liberalism är en dörr för att undfly världen, och därmed drar den till sig människor som kan antas vara oetiska och ansvarslösa i sin karaktär – vilket är just vad denna era i Västerlandets bana visar. Ansvarslösheten är ett definierande drag för våra politiker.
9: Se exempelvis mina essäer Vålnaden – Om Tolkiens begrepp av ondska samt Tillägg till augustis nyhetskommentarer, som finns länkade under relaterade artiklar längst ner.
10: Och som ersättning postulera vad man önskar, sin låtsasvärld.
Den liberala myten och den liberala världsbilden, med dess tillhörande psykologiska mekanismer, är i stort sett allt som finns att förstå om vår politiska era. Den liberala myten är i grunden mytologiseringen av andra världskriget, utifrån detta får vi innehållet i kategorierna gott och ont.11 Liberalismen börjar inte som sådan efter andra världskriget, utan har karaktäristika från före det, men får i och med detta den utformning och värdedeterminering som vi idag känner. Utifrån detta normativa hjärta har sedan kroppen byggts ut. ”Demokrati” är nu inte längre en styrelseform, utan ett ”värde”, en uppsättning värderingar. Därför kan svenska skolan lära ut att ett land som Ungern är odemokratiskt, trots jättehögt stöd för regerinen hos befolkningen och således hög demokratisk (i begreppslig mening) legitimitet.12 Determinerade av myten så är dessa värden vända mot nationalism och ”auktoritära” ledare. Därur kommer hatet mot Ryssland, Putin är naturligtvis vår tids Hitler. Detta är tydligt också i, vilket jag har påpekat förr13, att våra politiker aldrig refererar till historien, man hör aldrig en liberal göra detta. Det enda undantaget är andra världskriget, där hans medvetande tidsligt börjar (i själva verket i dess mytologiserade form), och som figurerar som den händelse han undantagslöst åsyftar när han explicit eller implicit talar om att vi ska lära oss av historien. I själva verket saknar han helt historiemedvetande. Den som personifierar den liberala myten talar alltid som en femåring.
11: Jag avser återkomma med en essä som behandlar mer på djupet hur detta har utvecklat sig från då till idag.
12: Ett tips angående detta är att lyssna på avsnittet Propaganda från UR rör upp känslor i Ungern från Radio Svegot.
https://www.spreaker.com/user/svegot/ds-s03e14-gratis
13: Se min essä Liberalismen som ett medvetande som finns länkad längst ner bland relaterade artiklar.
Den liberala myten genererar, främst bland vita, idag ett religiöst beteende som är i det närmsta kusligt. Så många domineras på ett så totalt sätt av den. Det är standardbeteendet för den som aldrig tänker själv, en slags nollpunkt som man med stigande medvetandegrad kan börja röra sig bortifrån. Så stark är dess fäste. Myten är starkare än lagen – ur dess norm tolkas lagen, liksom det ur den stiftas nya lagar – den determinerar till och med vilka lagar som ignoreras och inte efterföljs. Ett nytt politiskt paradigm i Västerlandet är med nödvändighet ett paradigm där denna myt har ersatts med en annan (för politik är aldrig fritt från myt). Att en ny politisk myt skulle vara levande (och den liberala myten död) skulle vara något centralt signifikativt för att vi skulle leva i en ny politisk era.
Partiledardebatten:
https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/partiledardebatt/partiledardebatt_hbc120230913pd/
Relaterat på Minervas Uggla
Reflektioner över partiledardebatten 13 september. Del 2 /2: Övriga observationer samt kommentar till Kristerssons tal till nationen
Tillägg till augustis kommentarer
Om ontologi och politik
Nyhetskommentarer februari 2023
Liberalismen som ett medvetande
Liberalen som tyrann
Vålnaden – Om Tolkiens begrepp av ondska
Det liberala medvetandet
