Sveriges förfall genom hobbesiansk lins

Sveriges fall ner i en våldsspiral som de styrande inte får bukt med måste betraktas ur ett lämpligt teoretiskt ramverk. Ett sådant kan vara den brittiske filosofen Thomas Hobbes teori om staten (the commonwealth i hans språkbruk). Det är ingen komplett statsteori och den har säkert sina brister, men framförallt har den sina fördelar och säger något substantiellt om vad en stat är. Den har sina värdefulla insikter och är tillräckligt bra för att användas och säga något om den situation som Sverige idag befinner sig i. Inledningsvis vill jag påminna om att jag tidigare1 har varit inne på det som jag här kommer att diskutera, för den som ha mer bakgrund eller komplement.

1: Nyhetskommentarer februari 2023.
https://level.minervasuggla.se/nyhetskommentarer-februari-2023/

Thomas Hobbes sökte finna den a priori-logik som staten vilar på, dvs de ”naturlagar” (ett ord man ska vara extra försiktig med i detta sammanhang) som är ofrånkomliga för att en stat ska vara. Hobbes har med att söka sådana lagar redan underförstått sagt att han förstår att en stat inte bara är något som ”finns”, utan snarare är ett slags tillstånd, och ett tillstånd som skiljer sig kvalitativt från ett annat tillstånd, nämligen naturtillståndet. Så vi lever antingen i en civiliserad etisk samvaro (staten) eller i naturtillståndet, vilket är ett slags brutalt kaostillstånd – i perfekt gestalt ett allas krig mot alla. Det är en dikotomi i teorin, men i praktiken råder aldrig något av dessa tillstånd i perfekt mening. Staten tämjer snarare naturtillståndet, som alltid finns där under ytan och kan bryta fram under vissa förutsättningar. Inte heller får detta förstås som en historisk utveckling; att vi har gått från att leva i naturtillståndet till att leva i staten, utan förhållandet är just logiskt; det är en teoretisk kontemplation av vad en stat är, insedd genom att föreställa sig vad det motsatta tillståndet till statens tillstånd skulle innebära. Dock kan historien och vissa platser i världen ge empiriskt vittnesmål om att det ligger något i denna teori, och Hobbes ger sådana exempel i sin bok i vilken denna teori ges form, Leviathan.

Oavsett hur rätt eller fel ute Hobbes är med sin teori, så förstår han i alla fall att en stat inte bara är något som finns, som något naturgivet, liksom att en stat har fundamentala anledningar till att den överhuvudtaget existerar, liksom att detta översätts till fundamentala uppgifter och funktioner den har att fylla när den väl existerar. Detta, ska man bära med sig, skiljer Hobbes från dagens politiker i Väst, som näst intill kan definieras av att de saknar sådana fundamentala insikter om politikens och statens natur – de inser inte att det finns grundläggande saker att tänka igenom och förstå innan man går in i rollen som statsman. Sådan förståelse för sina grundläggande uppgifter, liksom statens roll, är idag istället ersatt med ”värderingar” och olika agendor för världsförbättring. Detta ska vi ha med oss från början då det spelar roll för att, vilket jag ska komma till, de via sin totala okunskap har drivit staten mot upplösning och ner tillbaka till naturtillståndet.

Redan i det att jag nämner den enligt Hobbes grundläggande anledningen till att staten finns, så inser man betydelsen hans teori har för den svenska utvecklingen. Staten finns för att vi ska slippa leva i naturtillståndet, för att vi vill leva i fred och i säkerhet, och slippa leva i en kamp för att överleva varje dag; för att slippa att leva i en ständig kamp om resurser och lägga all vår energi på en primitiv existens, på aktiviteter som bara relaterar till det mest basala i den mänskliga tillvaron. I detta ligger i nästa steg att i ett sådant tillstånd kan ingen kultur bli till och utvecklas. Hobbes har formulerat ett stycke som relaterar till detta, som brukar citeras och som förtjänar att citeras även här. Om naturtillståndet (alltså i perfekt mening):

I ett sådant tillstånd finns ingen industri, eftersom ingen kan räkna med att skörda dess frukter, av vilket följer att det inte finns någon kultur. Det finns ingen navigering, ingen import, inga större byggnader, inga verktyg till att hantera större ting, ingen kunskap om jordytan, ingen tidsuppfattning, ingen konst, inget alfabet, inget samhälle, och värst av allt: ständig rädsla och fara för en våldsam död. Människans liv är i detta tillstånd ensamt, fattigt, fult, brutalt och kort.” (min översättning).

Man kan alltså säga att det är statens uppgift att hålla oss så långt ifrån detta tillstånd som möjligt, vilket kanske kan sammanfattas som att driva kulturen mot så höga höjder som möjligt. När staten själv driver oss mot naturtillståndet, så går den alltså i hobbesiansk mening emot anledningen till sin existens, sin raison d’etre. Återigen så är det värt att påminna om att Hobbes inte behöver ha fångat statens teori perfekt för att inse att det måste ligga något i detta.

Förutom den uppenbara våldseskaleringen i Sverige, så är det värt att uppmärksamma att även andra kriterier här uppfylls som visar på att vi rör oss mot ett allt mer okultiverat tillstånd. Kulturen idag är inte bara lågstående, den är inte sällan ett rent gift. Konsten är i stort sett helt frånvarande i Väst idag, och om den väl dyker upp, så dyker den upp som utstående, som en anomali. Vi är inte vana att se något vackert. Arkitekturen vittnar om detta, och det saknas dessutom en övergripande samordnande estetisk tanke. Inte sällan verkar det fula byggas med flit. Ibland är det som att man vill göra något på detta område, vilket tenderar att yttra sig genom att en eller några skrytbyggnader uppförs, som på ett fult sätt sticker ut från omgivningen och som i sig själva bara verkar ha själva storleken som huvudsaklig egenskap för dess tänka funktion som utsmyckning i stadsbilden, vilket vittnar om ett primitivt sätt att tänka om arkitektur, men som är helt i linje med kvantitativt liberalt tänkande: bättre = mer, eller större. Den kvalitativa dimensionen är som vanligt frånvarande, som den är inom alla områden i den liberala världen. Detta, som vi kan kategorisera som ”det estetiska” i tillvaron, driver i sin avsaknad eller fulhet också ner samhället mot naturtillståndet. Återstår gör då kanske att Sverige är en fungerande ”ekonomi” – det kan inte jag bedöma – men en ren ekonomi och basala funktioner som olika infrastrukturer gör ingen stat. Dock har vi sett hur även dessa har börjat rämna på olika sätt, som i fallet med den ansträngda elförsörjningen och branta prisuppgångar på basala varor. När statens olika dimensioner en efter en upphör eller blir dysfunktionella så är det till slut meningslöst att låtsas som att staten finns. Men värst är naturligtvis det Hobbes anger som det mest basala; en allmänt förekommande våldsutbredning och en orimlig risk att mista livet. Om en sådan tillvaro biter sig fast så lever man snarare i ett naturtillstånd än ett statstillstånd och det är då nödvändigt att ställa om sig till de regler som gäller i ett sådant tillstånd. Den som inte gör det förlorar.

Tillståndet i Sverige kan bara fortsätta nedåt, vilket följer av insikten att även om politiker inte aktivt skulle driva det nedåt (vilket de gör), så sker aldrig någon rörelse uppåt, då det ligger i den liberala andens natur, som jag har analyserat i flera texter på MU, och att liberalen/konsumenten2 är oförmögen att uppfatta ens vad detta är och skulle innebära. För en rörelse uppåt måste de faktorer som driver en sådan rörelse uppfattas och politiskt verkas för aktivt, vilket vi kan vara säkra på aldrig kommer hända i ett Sverige som styrs av människor som låter Sverige se ut som det ser ut idag. Och i den rena uteblivelsen av en sådan rörelse ligger inte ett stillestånd, utan nednötning utifrån tidens tand allena. Också den liberala ”etiken” är aktivt vänd gentemot allt som genererar en kvalitativ uppgång; den är vänd just gentemot all form av strävan och ambition, för att inte tala om verklig storhet, och således resulterar även denna aspekt i nedåtrörelse.

2: Se texten Liberalen och konsumenten, de vandra hand i hand för utveckling av vad som menas med detta.
https://level.minervasuggla.se/liberalen-och-konsumenten-de-vandra-hand-i-hand/

Att förstå vad som händer i Sverige i kvasihobbesianska termer som en ”rörelse nedåt”, som ett fall mot naturtillståndet, förstår jag som en grundläggande pusselbit i att förstå den historiska situationen med stort S som vi befinner oss i. Det gäller alltså sammanfattningsvis att förstå att en rörelse uppåt aldrig kommer att ta vid inom ramen för nuvarande politiska paradigm, endast fortsatt nedåt är att förvänta. Endast hastigheten och konsekvenserna av detta återstår att diskutera.

Hobbes själv hade en ytterst restriktiv syn på vad medborgaren hade att säga till om visavi suveränen. När man lever i staten så får man rätta sig efter vad suveränen bestämmer är rättvist och lagligt, vilka krig som ska utkämpas och inte och även vad som måste censureras för det allmännas bästa. (Suveränen kan vara en person eller flera, olika styrelseformer, inklusive demokrati.) Det är först i ett statstillstånd som sådant som rättvisa först överhuvud existerar, i naturtillståndet finns ingen rättvisa, där gäller naturens lagar. Så medborgaren har mestadels skyldigheter, men det är helt enkelt värt det för att slippa leva i naturtillståndet. Alla medborgare ger upp viss ”frihet” att göra som de vill, för att tillsammans kunna leva i en högre form av existentiellt tillstånd. Dock finns det vissa saker som suveränen aldrig kan ta ifrån eller begära av medborgaren, eftersom det går emot själva anledningen till statens existens. Suveränen kan aldrig begära att medborgarna inte får försvara sig själva eller verka för sina liv och sin säkerhet. På motsvarande sätt så existerar suveränens roll för att främja detta för alla medborgare. Om suveränen frångår dessa fundamentala uppgifter, eller hindrar medborgarna för att verka för sina grundläggande säkerhetsintressen, så har suveränen förverkat sig själv och från sin sida visat att den den etiska samvaron (staten) har upphört. (Han har inte brutit något ”kontrakt”, vilket är ett missförstånd om Hobbes teori.3) Suveränen står inte fri att företa sig vad som helst, och huruvida han själv uppfattar detta är irrelevant. När felprioriteringarna börjar bli uppenbara, så är det något medborgarna känner på sig, oavsett hur lite eller mycket de förstår om statsteori – och detta är ju också fallet i Sverige idag. En ansenlig andel svenskar förstår idag att våra politiker är helt okvalificerade för den politiska uppgiften och sysslar med helt fel och till och med helt vansinniga saker – inte heller undantagsvis utan som regel. En helt grundläggande uppgift för suveränen som har varit självklar i alla tider är exempelvis att skydda staten från invasioner av utlänningar. Idag är inte ens detta heligt – tvärtom så har våra styrande aktivt verkat för detta med alla medel. Det är svårt att föreställa sig hur en stat kan nå en lägre punkt. I denna gärning ensam ligger både nedläggningen av staten och det aktiva återinförandet av naturtillståndet. Jag antar att Hobbes, som verkar ha varit någon form av pessimist och som själv trodde att det låg i människans natur att återgå till naturtillståndet, ändå inte hade kunnat föreställa sig detta.

3: Hobbes statsteori kallas för kontraktsteori. Detta är inte platsen att reda ut vad som exakt åsyftas med detta, men sägas kan att a) detta är inget ”kontrakt” mellan suverän och medborgare, utan mellan medborgare emellan. b) Detta kontrakt är implicit, vilket står helt klart hos Hobbes. Det har aldrig tecknats. Jag förstår det mer som en bindande kraft hos ett kollektiv som definierar sig som ett ‘vi’.

Avslutningsvis så vill jag notera att Hobbes förstår en annan grundläggande sak som är nödvändig för en harmonisk stat som också återfinns hos Platon; nämligen att medborgarna måste ha samma idé om gott och ont. Det betyder, vill jag hävda, att medborgarna måste ha samma religion, samma världsbild. Medborgarna måste vara sammanlänkade via gemensamma ideal, som är levande. Om detta saknas eller om medborgarna har olika religion så lever man bara på samma fysiska plats, inte i samma samhälle. Samhället föregår den fysiska platsen. Snarare kan människor som tillhör samma samhälle leva utspridda på olika platser på jorden, men deras lojalitet består ändå gentemot varandra, inte mot något (i ett sådant här fall, dvs en stat som tillåter flera religioner) artificiellt medborgarskap. Tider av oro och krig avslöjar då genast hur det egentligen ligger till, vilka som egentligen är vänner och fiender, vilket då visar sig vara något annat än vad den formella ordningen säger.

Prenumerera på Minervas Uggla

Relaterat på Minervas Uggla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *