Här kommer så en ny omgång tips på sommarläsning.
1) American “Civilization”. Julius Evola. Counter-Currents.
https://counter-currents.com/2011/05/american-civilization/
Denna artikel är ganska kort, drygt 2000 ord, men väldigt mycket av värde utsägs trots det. Det finns så mycket man vill skriva om, och när man då hittar en artikel som på ett effektivt sätt behandlar mycket som överlappar med vad man hade tänkt säga, så blir nyttan påtaglig med en sådan här sektion med lästips. Detta är en artikel jag skulle kunna kommentera ingående men som också har tankespår som jag också skulle kunna fortsätta på. Jag hoppas därför få möjlighet att återkomma till den, men jag ska ta några saker redan här.
Man kan säga att Evola här ”avslöjar” vad det amerikanska samhället egentligen bygger på, dess verkliga livsdimensioner och vad dess ”demokrati” egentligen handlar om. Idag är artikeln lika relevant för oss européer (vilket Evola fruktade). Vad som är otroligt är att den ska ha skrivits någon gång mellan 1942 och 1955 (jag lyckas inte hitta exakt när, men det spelar ingen roll). De faktorer av det amerikanska samhällslivet som Evola här identifierar är sådant som många av oss idag, mer än ett halvt sekel senare, nu vaknar upp till och börjar förstå. Det han ser verkar nödgat att till slut ge upphov till kriser. Exempelvis tar han avslutningsvis upp att den officiella demokratiska ideologin inte stämmer med den ekonomiska verkligheten, att det under den i själva verket döljer sig en oligarki. Det är utifrån dennas intresse som utrikespolitiken kan härledas. Denna oförenlighet mellan den officiella demokratiska ideologin och den faktiska maktstrukturen kan komma att en dag ge upphov till en ”intressant utveckling”, säger han. Där måste man säga att vi befinner oss idag.
Evola ser att vad som döljer sig under Amerikas självbild som en ”ung” civilisation egentligen är det motsatta. Han ser ett mekaniskt, andligt dött samhällsliv – en rent fysisk existens, utan någon högre sensibilitet. I en intressant passage ser han hur detta återspeglas i kärlekslivet, som är som en materiell transaktion där båda parterna mekaniskt gör vad som förväntas. Känslolivet är dock aldrig där på djupet och ”kvinnan kommer att skilja sig när hon ser ett bättre fynd”. Jag fick mig ett gott skratt när Evola sammanfattade sin syn på amerikanen som det levande motbeviset på den Descartes sats ”Jag tänker, alltså finns jag”: ”Americans do not think, yet they are”.
2) Siegfried och Arminius. Joakim Andersen. Motpol.
https://motpol.nu/oskorei/2023/05/28/siegfried-och-arminius/
Som rubriken antyder, så är detta en reflektion över kopplingen mellan den historiske figuren Arminius och den mytiske Siegfried. Att en sådan koppling finns är en tes framförd av Otto Höfler, som Andersen har återkommit till flera gånger, och det är den som han här kortfattat redogör för.
Då detta är en kort text så är det meningslöst att spilla massa ord på att berätta vad den handlar om, men jag vill säga något om varför jag tycker den är intressant och läsvärd. Själva temat med en koppling mellan historiska och mytiska figurer är i sig väldigt spännande, och har enligt min uppfattning inte fått den uppmärksamhet som det egentligen borde ge upphov till. Historia kan bli till myt, men det verkar också kunna fungera omvänt: en historisk händelse kan förebådas i myt. Detta verkar vara en dialektisk mekanism som spinner den tråd som är vårt historiska vara. Jag uppfattar det som att detta tema är inbegripet i Aristoteles verk Poetics – att detta i grunden är en ontologisk skrift. Detta är inget diskuteras i artikeln, men dess tema går i den riktning varpå denna diskussion kommer i ett senare steg.
En annan sak som artikeln lyfter är betydelsen av draken. Detta är något jag själv faktiskt funderade över ungefär när denna artikel dök upp på Motpol, varför det för mig var en synkronistisk händelse. Andersen tar upp att draken identifieras med vad som besegras i en militär seger, i Arminius fall Roms armé. Och den som besegrar draken är förstås hjälten. Men vad är betydelsen av detta? Som det sägs i artikeln, så är draken en arketyp som symboliserar den mäktiga fienden. Flera folk verkar ha denna symbol i sitt kollektiva undermedvetna, bland annat de germanska folken, som ju exemplifieras här. Inneboende i denna symbol är att fienden framstår som övermäktig, men likväl går den att besegra. I detta besegrande av den övermäktiga fienden ligger vad som gör hjälten till hjälte. Att fienden är övermäktig hör alltså till sakens natur. Han kan, och måste, besegras ändå. Draken uppträder i olika historiska skepnader, men oavsett historiska omständigheter så är de alla en och samma grundhistoria som kan reduceras till denna arketyp.
Relaterat
Tips på läsvärda artiklar #1
