Uppföljande kommentarer med anledning av kriget i Ukraina

I våras publicerade jag två bloggtexter, Några kommentarer med anledning av kriget i Ukraina1 samt Kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO2 (båda fortfarande aktuella), som jag nu ämnar följa upp med några ytterligare kommentarer i ljuset av händelseutvecklingen sedan dess. Båda dessa bloggposter tittar på frågeställningar som naturligt bör infinna sig utifrån situationen för kvalificerade makthavare, men uppenbarligen så är detta inte bara något som inte sker, utan vi ser också aggressiv retorik och hånfullhet mot de som är kapabla att tänka igenom situationen, eller åtminstone tänka några steg längre, exempelvis genom att vifta bort deras tankegångar som ”desinformation”.3 Det finns i denna fråga, liksom i stort sett alla andra politiska frågor i Väst idag, ett ”rätt” narrativ (som media säljer), och liksom i de andra frågorna så är ingenting i detta narrativ genomtänkt. De grundläggande frågorna om situationen förblir obesvarade. Min första tanke, när jag förstod vad som hade skett, var att detta var ett krig som Sverige, åtminstone tillsvidare, bör förhålla sig helt neutralt till, en tanke jag knappt han tänka klart förrän Sverige var igång med att skicka vapen och stödpaket till Ukraina (och en stund senare skickade in en ansökan till NATO) – och så var Sverige indraget i konflikten helt utan en analys om tänkbara konsekvenser av detta agerande (eller om Sveriges politiska roll i detta överhuvud). Den första innebörden av detta agerande, är naturligtvis att Sverige tar tydlig ställning i konflikten och förlorar sin möjlighet att hävda att man är neutral i den – något som jag tror att svenska politiker i gemen faktiskt inte förstår, åtminstone inte den vidare innebörden av detta i sig. Man kan inte skicka vapen och samtidigt förbli neutral, det kan anses vara en krigshandling, vilket också var vad Rysslands förre president Dmitry Medvedev uttryckte väldigt tydligt i september:

Västvärlden måste förstå en enkel sak. Det gäller Natos hybridkrig med Ryssland. Om de fortsätter med sin ohämmade tillförsel av vapen kommer förr eller senare militärkampanjen flyttas till en annan nivå. Synliga gränser och potentiell förutsägbarhet för konfliktens inblandade parter kommer försvinna. Den kommer följa sitt eget militära scenario och dra in nya deltagare.”, samt Ändå sitter de trångsynta politikerna och deras korkade tankesmedjor, eftertänksamt snurrande med ett glas vin i sina händer, och pratar om hur de kan hantera oss utan att gå in i ett direkt krig. Tröga idioter med klassisk utbildning”.4

Medvedev har naturligtvis helt rätt här, både i frågan om att krig har en logik vilken man måste vara kapabel att greppa, som inte kan ”kontrolleras” som många föreställer sig, liksom i vad han menar med (idioter) ”med klassisk utbildning”. Som jag har pekat på tidigare, så ser vi via uttalanden som görs att liberaler typiskt inte greppar vad krig är, vad det har sin grund i, hur det fungerar, vad det har för drivkrafter, och inte minst att det är ett fenomen som ”finns” i världen, som man aldrig kan anta är något vi har upplevt för sista gången (vilket har antagits också förr i historien). Finlands statsminister Sanna Marin är ett tydligt exempel på någon som inte greppar kriget som fenomen, och tror att Finland aldrig mer ska uppleva krig om de går med i NATO (det var hennes motivering till det).5 Föreställningen är också knuten till naiva liberala föreställningar om ”historiens slut”6 liksom barnsliga sådana, som att krig är en ”manifestation av ondska”, i meningen att det då och då dyker upp onda ledare i världen som startar krig, för att de är galna.7 I kommentaren ”med klassisk utbildning” kan man läsa in tanken att utbildning många gånger verkar stå i motsats till att förstå saker, och utbildning är tyvärr inte sällan ett substitut till tänkande. Många utbildade människor är faktiskt idioter, för att uttrycka saken frankt; det finns inget som säger att en människa som har utbildat sig någon gång har tänkt en egen tanke, och i fråga om krig och politikens väsen är det nödvändigt att göra det – formell utbildning hjälper föga om man inte försöker tänka igenom politikens och konfliktens logik, liksom den unika historiska situationen, som inte heller kan greppas via sådana medel (mallar, modeller).

1: https://level.minervasuggla.se/nagra-kommentarer-med-anledning-av-kriget-i-ukraina/

2: https://level.minervasuggla.se/kommentarer-med-anledning-av-sveriges-eventuella-anslutning-till-nato/

3: Se kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO. Länk i not 2. Annie Lööf viftade bort uppenbart legitima invändningar mot NATO-anslutningen som ”desinformation”. Nooshi Dadgostar, som i SVTs debatt om NATO i SVT Agenda 15 maj framstod som den enda som hade tänkt igenom saken fick utstå ett tämligen kompakt motstånd från i stort sett resten av partiledarna samt programledningen, liksom hånfullt minspel. Jag kan tänka mig att exempelvis kommentatorer på SwebbTV, som Lars Bern och Magnus Stenlund på SwebbTV, som från början har ifrågasatt kriget och Sveriges och Västs agerande, har fått utstå en del av denna vara.

4: https://nyheter.swebbtv.se/ryska-varningen-till-vast-apokalypsen-vantar-era-troga-idioter/

5: Se Kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO. Länk i not 2.

6: Francis Fukuyama. Sovjetunionens sammanbrott.

7: Se exempelvis Liberalernas Johan Pehrsons kommentar i SVT Agenda 8 maj: ”[M]an kan inte vara neutral i valet mellan en galen diktator och en demokrati”, en kommentar som säger det mesta om liberalers världsbild.

Men för att återgå till att de ”grundläggande frågorna i situationen är obesvarade”-tråden, så är den allra mest grundläggande frågan vad Sverige har med denna konflikt att göra, en fråga som fortfarande är obesvarad för alla människor som inte är religiösa liberaler, för vilka svaret algoritmiskt alltid är ”för demokratin” (som intressant nog i liberal tappning inte är mycket till demokrati, vilket alltid bör påpekas). Vad har staten Sverige, som fortfarande inte är medlem i NATO när detta skrivs, att göra med en konflikt mellan staten Ukraina, som heller inte är medlem i NATO, även om nu en ansökan har skickats, och Ryska federationen? Vad kan man se för skäl om man tänker utanför liberal diskurs (dvs tänker)? Har det att göra med geopolitik? Är det historiskt motiverat? Religiöst? Är det en positionering av någon strategisk anledning? I normala tider hade man förmodligen kunnat finna vissa svar med hjälp av dessa frågor, men de är inte till någon hjälp i en politisk värld av idag där västerländska stater inte längre agerar utefter statsintressen i klassisk suverän mening. Sverige dras snarare in på grund att vi lever i en tid utan statsmän, där analys och strategi inte finns på bordet, liksom ens grundläggande intresse för den egna statens och det egna folkets väl och ve. Snarare är det som i alla andra frågor idag – en sida, en handling, som är ”rätt” och ”god”; denna politiska fråga är alltså inte bortom standardytligheten i västerländsk politik. Politikernas medvetande står inte på någon högre nivå än den del av det allmänna folkmedvetandet som låter sig dras med i detta. Snarare är det alltså för att vi inte är suveräna – i vårt tankeliv liksom i vår historiska maktposition som stat – som vi dras in i detta. Vad denna situation bevisar är att det helt enkelt inte finns någon fråga som är tillräckligt allvarlig, som manar till en stunds eftertanke i Västs mediedrivna8 politiska liv idag – inte ens krig är tillräckligt, även som det så drar in oss i ett världskrig – en högst reell möjlighet när detta skrivs. Detta relaterar också till den andra egentligen fortfarande obesvarade grundfrågan: Varför ska Sverige in i NATO? Den frågan är kanske ännu mer obesvarad idag än när konflikten utbröt; för om man då var rädd för vad Ryssland hade för planer, så är det mer tydligt idag, och således bör man väl i ljuset av det avbryta ansökan till NATO, och försöka återgå den mer säkra och stabila situation som rådde innan, där Sverige (och Finland) utgjorde ”neutral” zon mellan det atlantiska blocket och det Ryssland. Det är ur samma lättvindighet som Sverige blandar sig i konflikten mellan Ukraina och Ryssland (om man nu förstår att Sverige blandas in) som Sverige kastas in i NATO, liksom även här naiva liberala förställningar spelar in som en tro att detta innebär ”garantier” och att detta är att ”teckna en försäkring”.9

8: Man kan i detta sammanhang betänka hur svenska löpsedlar har sett ut under året. Minst en av dem har haft en variant av ”Putin är ond” i stort sett varje dag. Ett av de effektiva instrumenten i masshypnosen.

9: Återigen hänvisar jag till Kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO för mer om detta. Länk i not 2.

Men låt oss använda oss av NATO-frågan som en ingång till att närma oss pudelns kärna i vad som har sagts här. I en normalt funtad värld, där NATO exakt vore den försvarsallians som självdeklarationen säger, så skulle Sverige vara ointressant att ha som NATO-medlem i detta läge (om man bortser från eventuella strategiska anledningar med att få med Sverige). Dels så är det sagt att man inte ska kunna ansluta sig när kriget väl är ett faktum (som en slags ”freerider”), och även om det nu inte är Sverige som är direkt angripet så kan man anse timmen sen. Och dels så bör en stat med en eftersatt försvarsmakt vara ointressant; den utgör ju bara en börda, en entitet man får försvara då den inte har egen tillräcklig förmåga. Det är således rimligt att utgå ifrån att det har funnits intresse av andra anledningar att få in Sverige (och Finland) i NATO, och på ett allmänt plan är detta intresse naturligtvis att de ”neutrala zoner” Sverige och Finland utgjorde införlivas och säkerställs under det västliga blocket. Priset som nu Sverige för betala för detta är ytterligare förlorad suveränitet och kontroll över sitt egna öde, för som Carl Schmitt påminner oss om så är det ofrånkomliga priset att betala för beskydd lydnad. Detta kan naturligtvis vara motiverat i ett läge där hotet är högst påtagligt och man är uppenbart oförmögen att försvara landet med egna resurser, vilket alltid kan vara fallet för en mindre stat, men ofrånkomligen var det inte fallet i våras att Sverige stod inför ett akut hot från Ryssland, det var militärens bedömning. Till det kan läggas att om det hade funnits något uns av rationalitet hos våra politiker, så skulle de ifall de ansett detta varit fallet, inte hållit på att piska upp situationen med ord och gärning och dra till sig Rysslands uppmärksamhet, man håller i så fall huvudet lågt. Helst vill man i det rationella fallet undvika att gå med i en militär allians på sådana premisser, dvs under press och i en allians som i praktiken innehåller en part som är mycket starkare än alla andra, där man dessutom själv kommer vara en av de absolut svagaste, då det också är beroendehierarkin och determinerar maktbalansen. En försvarsallians bör idealt ingås i lugnare tider, på ett övervägt sätt, på naturliga grunder, när den militära förmågan är som starkast.10 Till detta kommer att man fortsätter att ha ett högt och skarpt tonläge, trots att vår ansökan fortfarande inte är godkänd (och vår egna otillräckliga försvarsförmåga som torde vara en huvudsaklig anledning för ansökan kan rimligen inte antas ha förändrats väsentligt i sin status sen i våras). Ovanpå detta har Sverige nu tack vare detta agerande satt sig i en slags beroendeställning till Turkiet. Om vi slutligen placerar in dessa händelser historiskt efter decennier av misskött försvarspolitik så blir det i stort sett svårt att förställa sig hur detta skulle kunna hanterats på ett sämre sätt. Nu är Sverige absorberat in i en logik bunden till ett maktspel som i nuläget har generat ett pågående krig (eller kanske rättare sagt en pågående front), som kan sägas vara dess nuvarande fokuspunkt, men det är ingenting som säger att detta är fokuspunkten eller den enda fokuspunkten imorgon. I ljuset av det ska vi hålla i minnet att de flesta partiledare i riksdagen menar att det inte finns någon risk att Sverige dras in i NATOs olika potentiella konflikter.11

10: En allians mellan de nordiska länderna vore den uppenbara lösningen.

11: Man påminns om hur politiker på 90-talet ”sålde in” EU som något helt annat än vad det visade sig vara.

Vad som är pudelns kärna, och vad som ligger implicit i vad som sagts här, är att det är något som på ett mycket djupgående sätt är fel med politiken i Väst idag, och detta är ytterligare en fråga i vilket detta syns, en fråga av den allvarligare sorten. Vi är nu många som känner på oss detta eller förstår det på olika sätt och nivåer. Politiken går inte alls att längre analysera på självklara och begripliga sätt som i grunden relaterande till de västliga folkens intressen. Vi har lärt oss att tänka cyniskt för att förstå vad som händer, vi funderar över ”agendor”, vilket man bör påminna sig om i grunden är onaturligt. När så krig utbryter i Europa och riskerar att eskalera och sprida sig, så ställs detta på sin spets. På ytan kan skeendet verka historiskt ”normalt”: två stater handlar i konflikt med varandra, bland annat över landområden. Spänningar som har byggts upp utbryter i krig. Väst enas under en gemensam militär allians. Även att pressen övergår i en ren propagandaapparat är egentligen också ”normalt”, det är en del av konfliktens logik. Vad som däremot inte stämmer i vår historiska situation är det politiska under denna yta. Vilket konkret innehåll i vår historiska situation har grundläggande relevanta politiska begrepp som ‘vän’, ‘fiende’, ‘stat’, ‘Europa’, ‘Väst’ – ja för den delen ‘NATO’ idag? Om man inte har ett tydligt och klart svar på detta så har man inget varför för någon befintlig eller tänkbar sida. Varför är Ryssland Sveriges fiende? (För att Putin är ond?) Eller vän, för den delen? Dvs vilket konkret innehåll har vänskapen eller fiendeskapet? Jag säger inte att det inte kan finnas bra och rimliga svar på dessa frågor, men vad jag kan se så var konflikten när den bröt ut väsentligen bortom Sveriges horisont. Vilket innehåll har begreppet ‘stat’, då det helt saknas tankar och vilja att värna om sin suveränitet? Vad är det man försvarar om en stat har ”öppna gränser”? Vilket innehåll har ‘Europa’, eller ‘Väst’ som ett liberalt projekt, där den kulturella och historiska världen suddas ut och ersätts med ett köpcenter och existerar endast för internationella storföretags skull? Och på vilken grund vilar ‘NATO’, där nu Sverige är indraget i en utpressningssituation, redan vid inträdesskedet (vilket alltså måste vara ett uttryck för ‘vänskap’)? Varför är förresten Sverige mer vän med Turkiet än med Ryssland? För så måste ju vara fallet om detta företag ska vara meningsfullt, liksom att Turkiet inte är mer vän med Ryssland än med Väst.

De grundläggande politiska begreppen är i Väst inte längre rotade i något konkret, av vilket följer att politiska fenomen och händelser blir förvirrade och obegripliga. Det gäller inte minst ‘demokrati’, som idag helt konsensusartat inte används i betydelsen styrelseform, utan som ett ”värdering”, i vars namn precis vad som helst är legitimt, liksom allt utanför innehållet i denna ”värdering” är illegitimt, till och med suveräna staters interna förehavanden klarar sig inte undan denna globala övervärdering. Detta trots att begreppet bara kan ha mening som ett konkret samhälles självvalda styrelseform. Som en upprotad, globalt utvidgande ”politisk ordning” så är det naturligtvis något annat som döljer sig i detta begrepp. Förstörda politiska grundbegrepp, begrepp som inte svarar mot det naturliga konkreta innehåll som gjorde dem begripliga från första början, kan ha mer djupgående konsekvenser än att göra politiska fenomen svårbegripliga. Jag skulle argumentera för att politiska begrepp till och med är nödvändiga för att göra världen i sig begriplig för oss, de är nödvändiga för att vi ska kunna strukturera den, orientera oss i den och agera i den på ett meningsfullt sätt. Om man ser till Västerlandets stora filosofer så har de i regel sin politiska filosofi nära förbunden till sina ontologiska, även om detta ibland sker på esoterisk nivå. Mänsklig intuition och samvetet kan svara mot dessa grundläggande politiska begrepp, vi kan känna på oss att något är fundamentalt politiskt ”fel”, även om det uppenbarligen är oerhört svårt att tydligt medvetandegöra och begreppsliggöra exakt hur. Politisk teori12 är den mest krävande avgränsade disciplinen13, av vilket följer att statsmannaskap14 kräver exceptionell talang, bara de allra främsta begåvningarna har den egentliga förutsättningen.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vill skissa min bild av illusionen på vilken den västliga politiken vilar, och som kommer ligga till grund för all eventuell händelseutveckling i Väst som relaterar till kriget i Ukraina. Väst saknar politisk existens. Dess politiska handlingar är rotade i politiskt sken. Ingen uppoffring, inget engagemang, är värd det som emanerar ur sken.

12: Till vilken jag räknar teorier om krig.

13: Varför de skarpaste politiska hjärnorna är svåra att avgränsa från filosofer.

14: Utföraren av det teoretiska, som inte bara måste ha greppat det, men också måste vara förmögen att tänka bortom det, utifrån det historiskt unika.

Relaterat

Ett bra exempel på hur det (tyvärr) låter när politiken i Väst analyseras på ett rimligt sätt idag, vilket understryker vad som sagts här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *