Vad handlar filmen Joker om?

2019 kom filmen Joker, skriven av Todd Philips och Scott Silver. Den rönte stor uppmärksamhet och många kommenterade och diskuterade filmen. Jag var själv fascinerad av den, och skrev en reflektion efter att jag hade sett den, vilket jag kände ett behov av. När jag nu några år senare tittade på filmen igen känner jag att jag övergripande står fast vid min initiala analys av den, men tror mig nu kunna formulera den med ytterligare skärpa och klarhet. Till att börja med så har filmens framgång och betydelse att göra med att den kom tidsligt rätt, den slog an en tidslig nerv. Om den hade kommit i en annan tid, säg 80- eller 90-talet, även under 00-talet, så är min gissning att den hade framstått som något mer svårbegriplig och passerat förbi mer perifert, om den alls hade varit möjlig (liksom äldre Batman-filmer blir allt svårare att begripa i vår tid). Den har knappast det tidlösa mytologiska över sig, som i högre grad karaktäriserar Christopher Nolans Batman-trilogi som kom i början av millenniet, även om den version av jokern vi möter här inte på något sätt är orelaterbar till jokern och ”skurkarna” i Nolans filmer, liksom Nolans filmer inte är utan tidslig relevans. Filmens absoluta klimax, scenen där filmens egna nerv är som mest påtaglig, är scenen där jokern bjuds in till Murray Franklin i hans show. Den har när detta skrivs över 80 miljoner visningar på youtube. Det är värt att fundera på om det bara har att göra med att det är en lysande skådespelarinsats, eller en ”bra scen”.

En väldigt positiv sak med Joker är att den påminner oss om vad ett drama i grunden bör vara – något som berör oss som åskådare i egenskap av att den har med oss och den verklighet vi lever i att göra; dvs ett drama, en film, en fiktion, är inte i grunden menad att vara (ren) underhållning, vilket vi tyvärr i för hög utsträckning har lärt oss att betrakta film som. Det gäller konst generellt, konst är menad att vara relaterad till vår värld och våra liv.¹ Den måste vara autentisk, på allvar, beröra riktiga frågor. Om den inte gör det, och bara är ren fiktion och meningslöst påhitt, så blir vi inte berörda. Men när det är på riktigt, så relaterar vi till personerna i dramat och genomgår något känslomässigt genuint genom att följa karaktärerna. Att så många storsatsningar floppar nu för tiden beror delvis på att skaparna har tappat förståelse för detta och/eller stoppar in politiska agendor. Det som gör Joker intressant och berörande är att den kanaliserar något tidsligt autentiskt. Att jokern bara skulle vara en produkt av någon som har varit olycklig hela sitt liv hade inte varit tillräckligt intressant – för det att vara intressant hade krävts en specifik person vi kände till, som till exempel en känd person. Jokern är intressant för att han är en produkt av en trasig värld, i vilken öden som hans ofrånkomligen uppkommer. Jokern är en generisk person, som alla fiktiva filmkaraktärer är. Och i detta fall även en arketyp. Joker som drama är intressant i en tid där samhället på något sätt är trasigt på ett fundamentalt sätt.

1: Detta relaterar till en större och mycket intressant fråga; huruvida konst är frånvarande i den liberala världen.

Vilket är då jokerns öde, eller rättare sagt Arthurs Flecks öde som leder till hans transformation till jokern? I grunden är Arthur en person som aldrig har fått uppleva lycka. Han säger detta uttryckligen i en replik – att han inte har varit lycklig i en minut av sitt liv. Ironiskt nog kallas han av sin mamma för ”Happy”, något som är knutet till ett tema som det på olika sätt flirtas med i filmen: inversion. Till detta anknyter också Arhurs skratt, som mer låter som en sorgeyttring, kanske bortom gråt. (Han har ju också ett informationskort som han kan visa för människor där det står att hans skrattanfall inte återspeglar hans känslotillstånd.) Och vem är sjuk? Han eller alla andra (”samhället”)? Som en del i det olyckliga finns den ytterst sparsamma upplevelsen av kärlek. Filmen gör en tydlig poäng av att en kvinna i Arthurs liv bara är något han kan uppleva som en fantasi. En annan tydlig poäng är att han desperat söker en fadersgestalt. Han projicerar detta framförallt på talkshow-värden Murray Franklin, men också på Thomas Wayne, då han tror att det är hans biologiska far. Därför är det tydligt skrivna nyckelscener när dessa två på de mest brutala tänkbara sätt förråder Arthurs förhoppningar på dem. Kvar är hans mor, men hon är desillusionerad och enligt dokument Arthur kommer över så har hon skuld i en för honom rå och mörk barndom. Detta kan sägas vara hans personliga psykologiska historik och relationssituation. Till detta kommer ett slags dystopiskt samhällstillstånd, där vardagen kan te sig ganska rå, vilket öppningsscenen där Arthur gör ett reklamjobb visar. Efter att han har blivit misshandlad måste han dessutom betala ersättning, och det är här man ser att det börjar koka över för Arthur. Och det är just vad de faktorer som jag här har gått igenom naturligtvis driver mot – en avgörande punkt i Arthurs liv. Hur hanterar man att vara i en värld som inte går att leva i? Självmord? Det är ett alternativ, och Arthur överväger det. Det andra alternativet är att anpassa sig till en sådan värld, och det är det som leder till födelsen av jokern; Arthurs transformation. Fram till denna punkt har det också belysts hur Arthur, trots sitt eländiga liv, försöker vara en god medborgare och göra rätt, men det går helt enkelt inte, det straffar sig bara. Vändningspunkten är scenen där tre killar ger sig på honom på tunnelbanan, och han skjuter dem. Detta förlöser något inom honom och innebär en slags befrielse. Därav dansen på den offentliga toaletten just efter morden, där han på ett ritualistiskt sätt integrerar denna känsla i sig. Det är i just detta ögonblick jokern föds, på ett sätt som kan föra tankarna till doktor Jekyll och mr Hyde. En ny person tar över samma kropp, och kroppen början plötsligt röra sig och föra sig mer graciöst. Detta symboliserar att han nu har börjat bli sitt sanna jag. Jokern lever i världen som världen kräver det, och är således en ny gestalt som världen har framfött, en ny mänsklig kvalité i världen. Jokern är den som kan leva med sinnesfrid i en ond och genomrutten värld. Nästa gång han dödar bekommer det honom inte ens, han har helt glömt bort det bara några sekunder efteråt.

I slutet av filmen blir Arthur – eller nu rättare sagt jokern – inbjuden till Murray Franklins talkshow (scenen i klippet ovan). Murray, som också i filmen representerar ”etablissemanget” (liksom Thomas Wayne), har egentligen bara bjudit in jokern för att håna honom publikt, och är en vidrig människa, just som jokern påpekar. Dialogen som utspelar sig dem emellan ger många nycklar till att förstå filmen och vad som har rört sig i Arthurs/jokerns huvud. För det första, så skriker jokern i vredesmod att ”nobody is civil anymore!”, och klagar att ”noone thinks what its like to be the other guy” liksom att ”everyone is awful these days”. Vad han säger är att världen är etiskt bankrutt, och anklagelsen har udden särskilt riktad mot etablissemangspersoner och styrande. Han nämner Thomas Wayne specifikt, som ju är borgmästarkandidat. Wayne har tidigare i filmen talat nedsättande om de som inte tillhör det egna samhällsskiktet bestående av de som har ”lyckats”, vilket lätt kan föra tankarna till Hillary Clintons prat om ”the deplorables”. I detta ligger också hur den styrande klassen har tappat kontakten med och inte längre är förmögna att relatera till de vanliga medborgarna, vilket naturligtvis är en viktigt faktor för filmens tidsliga signifikans. För det andra, så gör jokern ett utlägg om att ”comedy is subjective” och att hans liv bara är en komedi. I detta ligger den betydelse jag redan har berört: poängen med att vad som är roligt eller inte är subjektivt är att värden är subjektiva. Jokern säger också att vi själva bestämmer vad som är roligt, precis som vi bestämmer vad som är rätt och fel. Han står för nya värden. För honom är det inget konstigt att döda världens plågoandar, det är rentav något lustfyllt. Han orkar inte längre låtsas att han skulle känna på något annat sätt. Denna värld går inte att försöka leva i på allvar, ta på allvar. Den blir begriplig utifrån att förhålla sig till den som en komedi, ett skämt, en clownvärld som man måste leva i med distans till. För det tredje, så säger jokern att han inte har någon politisk agenda, inte har för avsikt att vara en symbol eller starta någon rörelse. Detta är signifikant, och han är helt ärlig i detta och visar att han har helt rätt uppfattning om sig själv genom att säga så. Han är världens nya kvalité som framtvingad ny form, inte som substans. Han är att nya värden tvingas fram, inte nya värden – han är detta som negation av det rådande.

Slutscenen, med jokern ståendes på motorhuven, tillhör mina absoluta favoritscener rent generellt. Den betonar hur han står som segrare, vilket han känner när han spontant utför sin segerdans inför den jublande folkmassan, som har sett honom säga vad han tycker om Thomas Wayne och skjuta Murray i direktsändning. De hyllar honom som en hjälte för detta. Wayne skjuts i denna scen av en annan person, som upprepar vad jokern sa till Murray innan han sköt honom: ”You get what you fuckin deserve”. Jokern må inte ha någon politisk agenda, men det han gör är något mer effektfullt: han slår med total respektlöshet hål på den självgoda, genomruttna värld som de verklighetsfrånvända eliterna har skapat. Han släpper ut den ande ur flaskan som är laddad till bristningsgränsen med vrede. Samhällets uppenbara ruttenhet gör att en politisk agenda blir närmast överflödig: passion, sunt hederligt genuint hat är vad som behöver få komma ut, och jokern verkar som förlösare. Han verkar på en primitiv, totalt autentisk nivå.

Filmen har på ett utmärkt sätt applicerat jokern som princip, och jag tror detta är en mycket viktig pusselbit i varför filmen blir så lyckad. Manusförfattaren måste ha ställt sig frågan: vem måste jokern vara för att karaktären ska vara begriplig, för att karaktären ska ”stämma”? Sedan har de på ett perfekt sätt lyckats porträttera detta. Jag känner att denna filmen svarar på vem jokern är. Och som bör inses av filmen så är han ingen skurk, han är inte ”ond”. Det vore banalt, och filmen skulle då inte ha något värde. Liksom i Nolans lysande trilogi, där Batmans antagonister är allt annat än simpla skurkar, är jokern en komplex figur (vilket således jokern i Nolans filmer också är). I Nolans filmer är Batmans antagonister snarare idealister, och man får fundera på vem som verkligen är ”god” och ”ond”, förutsatt att det som utspelar sig alls kan förstås på det sättet. Vem är då jokern som ”princip”? Vem måste jokern vara? Jokern måste vara en slags felande länk. Om världen har stagnerat och fastnat i ett slags (söndrigt) tillstånd, så behöver världen en princip som löser upp detta tillstånd. Även om denna princip själv bara är kapabel att orsaka kaos, så är den nödvändig som upplösare av ett annars evigt fast tillstånd. Kaoset är nödvändigt för att världen ska kunna komma vidare. Jokern måste således av nödvändighet vara någon som inte passar in i den givna strukturen. Exakt så ter sig Arthurs liv. Vad han än gör så blir det fel (detta är vad scenen där han försöker roa barnet på bussen illustrerar). Han ingår inte i världen. Han kan finna sin roll endast som kaos, vilket han direkt visar sig ämnad för när han ger efter. Han är den som gör att världen kan passera vidare till något nytt, genom att sätta den gamla i brand. En trickster. Tänk på en vanlig kortlek. Jokern passar inte in i leken. Jokern är ”över”. Men en joker kan ändå behövas för att man ska kunna komma vidare och lösa upp situationen i vissa spel. En joker är något som på essentiell nivå överskrider reglerna. En värld som det inte går att göra rätt i vad man än gör har stagnerat i ett dysfunktionellt tillstånd och måste lösas upp. Detta är vad som framkallar jokern som princip.

Jokern som vi ser i Philips och Silvers film stämmer väl överens med jokern från Christopher Nolans The Dark Knight, och Nolans Batman-filmer förtjänar sina egna analyser. Vad vi ser i The Dark Knight är en senare, mer självmedveten version av jokern. Nolans filmer karaktäriseras generellt av att vara oerhört genomtänkta², inget lämnas åt slumpen, vilket därmed också gäller replikerna. Och jokern i Nolans film har flera repliker genom vilka man kan utläsa vem han är. I ljuset av vad som här har sagts kan vi tillägna oss den fulla innebörden i repliker som ”Their morals, their codes – it’s a bad joke.”, ”I’m not a monster. I’m just ahead of the curve.” och ”The only sensible way to live in this world is without rules” (för den som lever enligt regler, förlorar). I hans senare, mer självmedvetna version ingår också medvetenheten om honom själv som kaosprincipen: ”Introduce a little anarchy, upset the established order, and everything becomes chaos. I’m an agent of chaos. Oh, and you know the thing about chaos: It’s fair.”

2: Christopher Nolan ter sig för mig mer som en tänkare som använder filmen som medium, även om han naturligtvis också är en genial filmskapare.

Jokern är en komplex och högintressant karaktär som kräver ansträngning för att greppas. Både Nolans och Philips/Silvers filmer ger oss nycklar för att göra det, och de två filmerna är, vad jag kan se, inte motsägande varandra för detta ändamål. Vi har i de två filmerna också två olika skådespelare som gestaltar jokern, och båda gör detta bra men i mina ögon gör Joaquin Phoenix sin version på ett mästerligt sätt, vilket måste nämnas då det tveklöst bidrar till filmens kvalité. Filmen fodrar också en mästerlig skådespelarinsats då det i den verkligen krävs att jokern porträtteras helt korrekt också på skådespelarnivå för att filmen ska fungera. Den spelade karaktären måste i detta fall genomsyra skådespelaren fullständigt. En annan sak som lyfter filmen Joker som jag vill nämna för att den är värd att nämnas är musiken i den, komponerad av Hildur Guðnadóttir. Hon har i sin musik hamnat helt stämningsmässigt rätt, och således blir denna film också ett bra exempel på varför filmmusik är viktigt. Liksom den inte hade varit lika bra utan Joaquin Phoenix skådespelarinsats, hade den inte varit lika bra utan Hildur Guðnadóttirs musik.

Låt mig avsluta med att svara kortfattat på frågan vad filmen Joker handlar om. Den handlar om vad som händer i en värld som är etiskt bankrutt, där det inte går att göra rätt vad man än gör. Filmen försöker måla upp detta principiella tillstånd, enligt min tolkning.

Relaterat på Minervas Uggla

Minervas Uggla två år

Analys av filmen Cube

Vålnaden – Om Tolkiens begrepp av ondska