Turkiet kan komma att lägga sig i det pågående kriget i Gaza1 – på Palestiniernas sida. Hela västvärlden å sin sida har, åtminstonde formellt, slutit upp på Israels sida i konflikten, på ungefär motsvarande samma sätt som man slöt upp på Ukrainas sida i deras krig mot Ryssland. Turkiet är med i NATO (till skillnad från Israel). Sverige, som en del av denna västvärld, har unisont, via samtliga riksdagspartier, slutit upp bakom Israel. Sverige har ansökt om att få gå med i NATO och har när detta skrivs fortfarande inte fått sin ansökan godkänd. Det land som främst verkar hålla på nyckeln för Sveriges inträde i NATO är Turkiet. En delikat situation, värd att fundera på en stund. Till exempel: Om Turkiet släpper in Sverige i NATO, och samtidigt själva går in i konflikten i Gaza, så släpper de in en fiende till sig själva i detta krig i alliansen. Å andra sidan borde NATO-länderna sluta upp bakom Turkiet mot Israel, sett rent formellt då Turkiet är NATO-medlem men inte Israel (vilket naturligtvis aldrig skulle hända). Det ska ju formellt sett krävas att ett NATO-land attackeras för att stödet från allierade ska komma, vilket inte skulle vara fallet om Turkiet blandade sig i. Men rent strikt formellt alliansmässigt betraktat, så borde de övriga NATO-länderna stå på Turkiets sida i ett sådant scenario. Om den tanken skaver eller verkar helt osannolik, så är det något som är fundamentalt fel med alliansbygget. Det bör finnas något som på ett naturligt och grundläggande sätt förenar länder i en allians mot de länder som befinner sig utanför alliansen. Men det gör det inte med NATO, som uppenbarligen har fiende-motsättningen inom sig, vilket vi här ser tydligt. En mer tydlig signal om att något är fel kan inte finnas, en mer grundläggande faktor som felar än denna kan teoretiskt inte finnas. Och Turkiet är inte det enda exemplet – om man granskar medlemsländer och länder som ansökt så kan man se fler potentiella sprickor, men den granskningen ska ej bedrivas här. Gällande situationen med NATO så kan jag bara ännu en gång konstatera att den är byggd på felaktiga eller suspektekta grunder, på vissa aktörers geopolitiska intressen och inte naturlig politisk vänskap. Och även om NATO en gång i tiden skulle ha varit en mer naturlig sammanslutning, så är detta inte längre något historiskt aktuellt. Nu måste alla ingående aktörer upprätthålla ett patetiskt spel för att hålla ihop alliansen som går ut på att låtsas att de slåss för ”gemensamma värderingar”. Ändå är de mest åtskiljda värderingar man kan föreställa sig representerade inom NATO, något som också på ett fundamentalt sätt visar att något är lika fel med NATOs grunder som att naturligt fiendeskap återfinns inom alliansen, i synnerhet då Israel och USA är de facto allierade.
1: Se exempelvis följande två nyhetsartiklar från SwebbTV:
1. https://nyheter.swebbtv.se/erdogan-israel-begar-brott-mot-manskligheten-med-stod-av-usa-och-europa/
2. https://nyheter.swebbtv.se/turkiet-kan-gripa-in-mot-israel/
Med detta konstaterat, låt oss återvända till Sverige. De motsägelser jag just har redogjort för är inte på något sätt svåra att inse, det krävs inte mycket reflektion för att se dem. Därför är det ett lågt ställt krav att de som professionellt sysslar med politik också skulle kunna göra det. Det är ett lågt ställt krav att man tänker igenom grundläggande frågeställningar innan man engagerar sin stat militärt på olika sätt och signalerar olika saker som kan få konsekvenser av allvarligaste sort. Och inte minst är det ett lågt ställt krav att man tänker igenom det allra mest politiskt grundläggande – vem är min vän och vem är min fiende? Eftersom Sverige nu under en lång tid har krusat för Turkiet för att få bli medlemmar i NATO så kan man åtminstone förvänta sig att svenska politiker har övervägt och kommit fram till att åtminstone Turkiet självt är en politisk vän i världen, en stat som är en naturlig allierad till oss, som vi delar ”värderingar” med om man så vill. Men nu visar det sig, när en konflikt blossar upp, att hela det svenska politiska etablissemanget står på motsatt sida Turkiet i denna konflikt. Vilka scenarier hade de föreställt sig när de ansökte till NATO? Vilken sida står Turkiet på om de skulle tvingas välja sida i Ukrainakriget? Det går inte att hamna i en dummare position än den som det svenska politiska etablissemanget nu har hamnat i. Vi har politiker som på de mest grundläggande sätt är oförmögna att orientera sig politiskt i världen, och detta står nu fullständingt uppenbart i en situation som kan komma att blossa upp till ett storkrig. De hade inte föreställt sig någonting, för de vet inte hur man tänker på ett grundläggande politiskt sätt, de saknar grundläggande politisk förmåga. Och som jag har skrivit om tidigare2 så är det ständiga talet om ”värderingar” något som ämnar att dölja detta faktum. Via dessa ”värderingar” hoppas man få ett politiskt fäste i världen, hoppas man finna ett ankare. Men den politiska verkligheten fungerar tyvärr så att man är tvungen att tänka igenom saker.
2: Det är ingen värderingskonflikt.
https://level.minervasuggla.se/det-ar-ingen-varderingskonflikt/
Jag ser inte hur det tydligare än detta ovan exempel kan visas att våra politiker på de mest grundläggande sätt man kan föreställa sig, här i ett av de allvarligaste politiska scenarion man kan föreställa sig, är helt aningslösa och oförstående till vad de håller på med, till politikens domän. Denna poäng har också legat mer eller mindre implicit i flera andra texter jag har författat tidigare. Det gäller inte bara Sverige utan i stort sett hela västvärlden. Detta är den reella politiska situationen som har förelegat i decennier och som avslöjas ju mer som händer i världen. Det är därför Sverige nu håller på att falla samman som stat. Det är därför man som svensk idag riskerar att dö i ett sprängdåd, gruppvåldtas eller förnedringsrånas. En stat klarar inte hur mycket vanstyre som helst, till slut börjar den brytas ner och naturtillståndet, kaoset, som föregår statens varande kommer gradvis tillbaka.
Det gäller nu att som svensk orka ta in detta och agera på det som något verkligt, något som faktiskt sker och som i längden inte för någon kommer gå att undfly. Vad exakt det innebär för just dig är det bara du som kan avgöra, det beror på vem du är och vad du har för resurser, kapacitet och framförallt för vilja till något bättre. Vad som dock övergripande gäller för alla som i någon utsträckning förstår situationen och tar den på allvar är att man bör fundera på hur man kan söka sig till och värna sant naturliga gemenskaper, dvs sådant som organisk hållbar politisk vänskap bygger på. Och det enda evigt giltiga svaret på vad som utgör en sådan organisk bas är folket, för vilket det just är definierande att det är i avsaknad av naturligt inre fiendeskap; folket och deras naturliga brodersfolk – just den bas för harmoni och makrovänskap som de styrande i väst idag på grund av tidsandan, den rådande mytologin och ”värderingarna” vägrar erkänna, och vars fundamentala politiska gärning man finner just genom att se vad allt de gör ytterst är riktat gentemot.
Relaterat på Minervas Uggla
