Analys av filmen Cube

1997 kom den märkliga och fascinerande filmen Cube, skriven av Andre Bijelic, Graem Manson och Vincenzo Natali, varav den sistnämnda också regisserade filmen. Den handlar om en grupp människor, som inte känner varandra, som vaknar upp i ett kubformat rum. I mitten av varje vägg finns det en lucka som var och en leder till ett intilliggande rum, så det finns alltså sex luckor i varje rum. Gruppen inser tidigt att vissa rum innehåller dödliga fällor, men de är samtidigt nödgade att så snabbt som möjligt försöka hitta sin väg ut från denna märkliga skapelse de har vaknat upp i, de har ingen mat och inget vatten. De verkar befinna sig i en sorts helvete, vilket tydligen var en del av Natalis vision.¹ Ett hopp tänds när de inser att de kan räkna ut vilka rum som innehåller fällor, eftersom varje rum innehåller xyz-koordinater vid lucköppningen, och om några av dessa är ett primtal så innehåller rummet en fälla, det är åtminstone den initiala teorin. Koordinaterna ger också information om hur stor kuben är, dvs hur många rum som finns, och viktigast av allt, hur de bör försöka gå för att röra sig mot utgången. Den som inser detta, och kan räkna ut om talen är primtal, är karaktären Leaven (Nicole de Boer), som är en ung matematikstudent, och hon blir därmed en ovärderlig tillgång i situationen. Detta trots att hon är den som inte alls kan se sitt ”syfte”, när karaktärerna i början resonerar om varför de ha hamnat i denna situation och vilka egenskaper de har som kan vara till nytta. En annan karaktär, Quentin (Maurice Dean Wint), är nämligen övertygad om att de har en chans att ta sig ut ur kuben och att de är ”utvalda” utifrån egenskaper som gör att de kan göra detta om de samarbetar. Stort bidragande till denna övertygelse är att han tidigt inser att de har med sig en person i gruppen som har lyckats fly från flera fängelser, Rennes (Wayne Robson). Själv är Quentin polis, och säger att hans expertis är att snabbt läsa av personer. Han försöker vara konstruktiv och tar på sig själv ledarrollen. Övriga personer i gruppen är läkaren Holloway (Nicky Guadagni) och ”kontorsarbetaren” Worth (David Hewlett). Senare stöter de också på den mentalt handikappade Kazan (Andrew Miller), som av allt att döma verkar utgöra en börda att försöka ta med sig, men Holloway vägrar tanken på att bara lämna honom i sticket. Det visar sig dock att Kazan har en hög matematisk förmåga, som kommer väl till pass.

1: https://en.wikipedia.org/wiki/Cube_(1997_film)

Man får aldrig veta vad kuben är för något, vilka som har tillverkat den och varför och vad syftet med hela skeendet man får följa i filmen var. Detta är helt i sin ordning, om detta hade avslöjats så hade handlingen trivialiserats. Dialogen, i synnerhet mellan Quentin och Worth, är den viktigaste nyckeln till filmens mening, men situationen i sig bör väcka tanken att situationen är allegorisk. Uppenbarligen befinner de sig i ett slags helvete, och de är klädda i något som liknar fångdräkter. Leaven säger att hon bara vill vakna upp. Ingen minns hur de hamnade i kuben. De försöker resonera om situationen de är i samtidigt som de försöker tänka praktiskt och fundera på hur de ska ta sig ut. När de resonerar om situationen kan man säga att tre ”positioner” utkristalliserar sig. Först har vi Quentins position. Han är väldigt drivande i att ta sig ut, och han är klart mest optimistisk, både om situationen de befinner sig i och chanserna att ta sig ut. Han inser att mycket i deras situation inte ser ut att ha slumpmässiga anledningar. Exempelvis noterar han att ”de” har låtit Leaven behålla sina glasögon, men att smycken har plockats av Holloway. Det är som nämnt också han som tidigt börja tänka i termer av att de alla har egenskaper som förmodligen är till nytta, och det är faktiskt han som först noterar att det finns tillhörande koordinater till rummen och frågar Leaven vad det är hon studerar i skolan, anande att det är matematik. Att ha en läkare med sig, Holloway, är uppenbart värdefullt. Vad nyttan är med Worth lyckas han däremot inte begripa (ironiskt namn), som är uppenbart pessimistisk och som uttryckligen säger att han inte tänker hjälpa till (eller rättare sagt att han inte kan hjälpa till), vilket bidrar till att Quentin blir misstänksam mot honom. Quentin upprepar på olika sätt att han ser ”reason, purpose”. Han säger att han drivs av att få återse sina barn och att han har ”viljan att leva”, och menar att alla har den. Samtidigt verkar han ha en ganska simpel syn på livet och har egentligen inget svar på vad kuben är för något. Han tillskriver den att det är någon rik snubbes sjuka underhållning. Detta som svar på Holloway, som är mer konspirationsteoretiskt lagd. Hon pratar om det militärindustriella komplexet, om multinationella företag och Pentagon, att de alla är delar av samma maskin, antydande att de har hamnat i ett av deras experiment. Vad hon har anat hela livet får hon nu bekräftat, menar hon. Även om denna syn är pessimistisk, så verkar den ge Holloway en tillfredsställande förklaring, vilket är vad hon verkar behöva mest av allt. Quentin köper inte den, och säger att ”etablissemanget” består av enkla människor som han själv, som bara har lite större skrivbord och som vill köpa båtar. Efter att Quentin pressar Worth om hans pessimistiska attityd och hans nihilistiska livssyn, drar det till sin spets och undrar varför han inte gör slut på eländet nu när alla möjligheter finns, så brister det för Worth som dittills har varit ganska fåordig, i synnerhet om vem han är, och han gör ett långt utlägg om sin syn på saken. Det vi tidigare har fått veta att han jobbar på ett kontor, tycker att livet generellt suger, och på Quentins första fråga om vad hans ”syfte” är så svarade han att han ofta själv har undrat det. Nu framkommer det att han har den mest sofistikerade uppfattningen om situationen de befinner sig i, och den är mer pessimistisk än Holloways. Han är övertygad om att det inte finns någon väg ut. ”Do you think they’d go to all the trouble to build this thing if we could just walk out?” ”You think we matter? We don’t. We’re not getting out of here.” Han hamnar i munhugg med Quentin, som är övertygad om att det finns en väg ut, tills han tillslut skriker ”There is no way out of here!” som om han vet att det är så. Det blir tyst. Quentin har tidigare luftat misstanken att Worth är med dem som ligger bakom kuben, vilken han nu verkar få bekräftad. Holloway frågar Worth hur han kan veta detta, och Quentin frågar honom vem han egentligen är. Worth svar är intressant: ”I’m the poison. I designed the outer shell.” På vidare frågor har han dock inga svar. Han vet inte vem som har beställt skapelsen, inte heller vet han något om insidan. Han säger att han är han är en specialist som gjorde sin del, liksom alla andra involverade. Ingen ställde några frågor, ingen brydde sig. Holloway tycker att detta stöder hennes teori, att det är så ”de” jobbar, den vänstra handen ska inte veta vad den högra gör, och att hjärnan bakom allt är gömd. Worth svarar att hon inte förstår: ”There is no conspiracy. Nobody is in charge. It’s a headless blunder operating under the illusion of a master plan. Can you grasp that? Big brother is not watching you. It is the best explanation. I looked, and the only conclusion I can come to is that there is nobody up there.”, säger han samtidigt som han pekar uppåt.

Dialogen fortsätter:

Quentin: Somebody had to say yes to this thing.

Worth: What thing? Only we know what it is.

Q: We have no idea what it is.

W: We know more than everybody else. I mean, somebody might have known sometime before they got fired or voted out or sold it. But if this place ever had a purpose, then it got miscommunicated or lost in the shuffle. I mean, this is an accident, a forgotten, perpetual public works project. You think anybody wants to ask questions? All they want is a clear conscience and a fat paycheck. I mean, I leaned on my shovel for months on this one. This was a great job.

Q: Why put people in it?

W: Because it’s here. You have to use it, or you admit it’s pointless.

Q: But it is pointless!

W: Quentin, that’s my point.

Quentin blir knäckt av diskussionen, och säger till Worth att ”You make me sick.” Worth svarar: ”I make me sick too. We’re both part of the system. I drew a box, you walk a beat.” ”Nobody wants to see the big picture. Life’s too complicated. I mean, let’s face it. The reason we’re here is that it’s out of control.”

Därefter tappar Quentin fattningen och börjar slå Worth, och Holloway får stoppa honom från att slå sönder honom. Strax efter att Quentin har slagit Worth så kommer Leaven till insikten att de bara befinner sig sju rum från kanten på kuben. Quentin skiner upp och säger ”Let’s go!”. Worth frågar då honom vad han tänker göra när han kommer till kanten. Quentin svarar förstås att han hoppas att de ska kunna ta sig ut, varpå Worth säger ”Oh”. Quentin förstod inte vad Worth menade med sin fråga. De når efter en stund fram till kanten, och Worth öppnar dörren. De stirrar ut i totalt mörker, och ”ljudet” av avgrund, av ett ingenting, hörs nu allt tydligare i den för övrigt (näst intill) musiklösa filmen. De försöker undersöka vad som finns utanför, men det ger inget.

Utifrån det sagda så bör det stå klart att det är något speciellt med karaktären Worth, redan hans namn väcker misstanken. Alla andra har någon form av värde i situationen, utom pessimisten Worth verkar det som, ”kontorsarbetaren” som inte verkar ha något annat att komma med än sänkande kommentarer. Men pressad på en teori om själva situationen så är han den enda som egentligen har något att komma med; Quentin är för praktiskt orienterad i sitt tänkande och Holloways ”teori” spretar åt alla håll. Men vad är det Worth säger? För det första att de inte befinner sig i någons ”skapelse”²:

W: What thing? Only we know what it is.

Q: We have no idea what it is.

W: We know more than everybody else.

2: I den uträckning de befinner sig i en ”skapelse”, så är det åtminstone vid det här laget deras egna.

Anledningen till att Worth är övertygad om att det inte finns någon väg ut är inte för att han har räknat ut hur kuben fungerar, utan eftersom att han vet att det inte finns något ”utanför”. Det är vad frågan till Quentin om vad han ska göra när han kommer till kanten antyder. ”Meningen” eller ”förnuftet” som Quentin så gärna vill se i ”skapelsen” är en illusion. ”It’s a headless blunder operating under the illusion of a master plan.” Inte heller är den under försyn från någon gud: ”I looked, and the only conclusion I can come to is that there is nobody up there.” Människor specialiserar sig på enskilda uppgifter och ingen vill försöka se den stora bilden, ingen skulle stå ut, ingen orkar tänka på det. ”Life’s too complicated”. Vad kanske vi anar, är att bakom alla våra göromål finns ingen ”mening” eller något ”syfte”, så i att ockupera sig med att ”specialisera sig” på något ligger också undflyendet av att möta existensen som sådan. Alla våra enskilda göromål ger upphov till en totalitet, eller ett ”system”, som i sin tur kan ge upphov till illusionen av att det finns en tanke bakom allt. Men Worth har tänkt förbi detta och har skådat ingentingheten, som han snuddar vid med sitt ”yttre skal”. Det betyder inte att han förstår hur allt fungerar i ”skapelsen”, eller kuben, vilket han verkar ointresserad av. Vad vi ser i filmen är Worths nihilistiska syn på existensen i koncentrerad form, hans bild av den. Han är berättelsens dolda huvudperson. Det är i den meningen han som har ”designat” skalet. ”I’m the poison”.

Att Cube bara skulle ha varit en godtycklig illustration av ett helvete är en idé som helt enkelt är för ointressant för det som sägs och visas ska vara meningsfullt. Däremot är idén att existensen som sådan är ett slags helvete, ett fängelse, en intressant tanke att fundera kring. Uppenbarligen är detta fallet för Worth. Han får faktiskt till slut möjligheten att lämna kuben, men tar den inte, utan lägger sig bara ner vid utgången. På frågan om vad som finns därute svarar Worth: ”Boundless human stupidity”. Det är meningslöst för honom att lämna kuben, för i mån av att ”något” finns därute så är det ingenting som inte finns i kuben. Vad är kuben? Ett 3D-rum, i vilket man får vistas i under en begränsad tid, och det finns ingenting utanför den eller i den som ger den ”mening”. Ställd inför existensen i naken form så vill alla direkt hitta en väg ut. Den som minst funderar på situationen i sig är Leaven, som är upptagen med sina matematiska uträkningar, hon kan ”fly” in i det hon ”gör”. Cube framställer ett antal grundläggande existentiella element på ett väldigt renodlat sätt, och med en väldigt sparsam men substantiell dialog. I detta ligger filmens genialitet. Den skapar en slags överblickbarhet som inte är så lätt att slå hål på eller invända emot. Har Worth fel? Och spelar det någon roll om han har fel i någon filosofisk mening, om detta ändå är vad den gudlösa människan, må vara djupt undermedvetet, har för världsbild, även om hon undviker att tänka på det? Fångar Cube in ett stadium i det västerländska medvetandet? Bilden som målas upp för tankarna till synsätt på världen som har klassificerats som existentialism.

Det finns möjligen ytterligare en nivå i Cube, som jag vill nämna avslutningsvis. Kanske är Worths bild av situationen inte fullständigt adekvat. Vad han säger förklarar inte varför det är fällor i vissa rum, och kuben ser trots allt väldigt enhetlig och genomtänkt ut, som någons skapelse, som i sig en gigantisk fälla. Och han inser att det, i någon mening som han i alla fall han inte hade tänkt sig, finns en väg ut ur kuben, även om han står fast vid sin världsbild och ser det som meningslöst att lämna den när han får chansen. Men inget tyder på att kuben som genomtänkt skapelse innebär något bättre än vad Worth hade tänkt sig, och detta medför inte att situationen inte ska förstås som existentiell. Den pekar snarare mot ett värre helvete än vad Worth tänkte sig, ett designat sådant. För nog har Quentin rätt i att ledtrådarna han finner inte är slumpmässiga, vilket väcker hopp. Mest hopp väcks av att de har en ”utbrytarkung” ibland sig. Denne går dock i en fälla och dör ganska tidigt i filmen, vilket naturligtvis Quentin upplever som väldigt nedslående. Kanske var den tidiga händelsen menad att visa situationen de är i en koncentrerad form, designad att väcka hopp för att släcka det. Genuin förtvivlan är möjlig först om det finns ett hopp (vilket också är vad Bane uttrycker till Bruce Wayne i The Dark Knight rises, efter att ha placerat honom i ett fängelse som är ett utstuderat helvete, baserat på just den principen). Att bara plåga människorna i kuben eller låta dem svälta är ett ”meningslöst” helvete. Eftersom filmen själv knappast påbjuder till denna tolkning i någon medveten form så kommer jag inte dra detta längre här, då det i filmen känns som en ofärdig tanke, och just bara en tanke. Jag ser överhuvud Cube som tankeprocess mer än en film med en definitiv och avgränsad mening – ett tankeexperiment.