Syftet är inte här att definiera filosofen, men likväl att peka ett antal kvalifikationer och karaktäristika som jag anser oumbärliga för en genuin filosof. Inte heller ska detta förstås som ett försök att lista samtliga – tvärtom så är väsentliga sådana utelämnade.
Genuina filosofer är ovanliga och när världen välsignas med dem så går de inte förbi obemärkta, även om de i någon mån kan göra det för sin samtid, som exempelvis var fallet med Friedrich Nietzsche. Tänkare som inte uppfyller alla de kvalifikationer som jag här listar, men några av dem delvis eller helt kan också göra enorma avtryck och öppna upp nya paradigm i intellektuella subdomäner, som exempelvis inom en vetenskap, eller rentav bereda vägen för en ny vetenskap.
Filosofen är:
*Den som har den bästa förmågan att förstå var världshistorien befinner sig ”objektivt” sett. Han utläser historiens lagar, förstår vad som är mest essentiellt för att determinera historiens gång. De som har haft fallenhet för detta har kunnat göra otroliga förutsägelser. Detta är en väldigt spännande punkt med oändlig potential för tänkande och diskussion. Den filosof som mest arketypiskt exemplifierar denna punkt är GWF Hegel, andra exempel är Karl Marx och Martin Heidegger, båda djupt influerade av Hegel.
*Införstådd med att filosofi är oupplösligt förbundet med politik. Filosofin kan inte undvika politiken, politiken påverkas av filosofin. De stora filosoferna är ofrånkomligen också politiska ideologer (även om många av dem skulle sky den termen), och det är svårt för dem att inte i någon grad bli indragna i sin tids politiska situation. Det finns åtminstone en förväntan om att de ska kommentera den. Om de inte gör det så upplevs det som att de undflyr ett ansvar. Dessa filosofer har oftast tankar om statens natur, och den är integrerad i deras filosofi som helhet. Omvänt så är den som ”endast” är en politisk tänkare tvungen att brottas med genuina filosofiska frågor, och tvingas således att bli filosof i någon grad, även om han inte hade några sådana ambitioner. Skarpa politiska tänkare upplevs ofta som filosofer, även om de själva inte gör några anspråk på en sådan titel. Exempel på denna kategori skulle kunna vara Carl Schmitt, Leo Strauss och Hanna Arendt.
*En sanningssträvare. Han drivs av viljan att förstå vad som är sant och vad sanning är, även om han når slutsatsen att något sådant är omöjligt, att något som ”sanningen” inte finns.
*Någon som kan tänka över flera olika fält, olika vetenskaper. Inte i meningen att han behärskar dem alla, men i meningen att han förstår dem och kan överskrida dem, syntetisera och tänka ”bortom” dem. Det filosofiska tänkandet är vad som ger upphov till enskilda vetenskaper, som med tiden bryter sig loss från filosofin och blir en separerad profession. Psykologin är ett exempel på detta i historisk närtid, med Sigmund Freud som det stora namnet vi förknippar med denna vetenskaps uppkomst (även om den fanns tidigare), och han dog så sent som 1939. Freud är ett namn som inte kan ignoreras i filosofins historia, även om han själv menade att han inte hade fallenhet för filosofi. I förmågan att kunna tänka över flera fält, som kommer av att studera flera och att öva sig i att tänka inom olika områden, givet viss fallenhet förstås, så ligger den möjliga potentialen att nyttja synergieffekten av detta till att nå djupare insikter i det enskilda området än vad specialisten gör. Detta på grund av att den som har tillägnat sig förmågan att tänka över flera fält och har en analytisk förmåga kan dra på ett rikt material inom vilket han har tillskansat sig olika sätt att tänka som är knutna till de olika områdena, vilka sedan kan nyttjas på nya oväntade sätt och ger sammantaget upphov till ett multidimensionellt sätt att tänka.
Det är alltså inte nödvändigtvis fallet att den som har studerat exempelvis endast historia, endast matematik, endast religion eller endast konstteori är den som förstår sitt område bäst i analytisk mening, även om vart och ett av dessa är bra områden att studera som en grund på väg mot ett filosofiskt tänkande. Att ge sig på filosofi som en disciplin som det vore vilken som helst med dåliga kunskaper inom andra områden tror jag inte är ett lyckat företag, om ens möjligt. I synnerhet tror jag det är olyckligt om man har svaga kunskaper i historieämnet. Men det är i vilket fall uppenbart att filosoferna före de blir filosofer har bemästrat något ”enskilt” område först. En filosof som på ett lysande sätt exemplifierar det jag här talar om är Aristoteles, som framstår som expert på olika områden men som också tack vare sitt utvecklade sätt att tänka är mer än en ”expert”. Han drev också tänkandet framåt i de olika områdena, mot nya insikter, och kan rentav betraktas som upphovsman till flera vetenskapsdiscipliner. Utifrån detta kan vi för övrigt dra en slutsats om filosofin själv: det är inte en rent abstrakt disciplin, som handlar om kontextlösa principer, utan är rotad i det konkreta, den är ett medel för att förstå den faktiska världen vi lever i på ett så totalt sätt som möjligt, och blir löjlig och fåfäng när dess namn tas i anspråk frånkopplad denna uppgift. Men för att återknyta till inledningen av stycket, så syftar förmågan att tänka över flera fält och uppövandet av ett universellt tänkande till att i så hög utsträckning som möjligt förmå att tänka ”det hela”, dvs klara att tänka den mest totala syntesen, den mest totala och djupast insiktsfulla meditationen, vilket i princip innebär den ontologiska meditationen, den mest krävande av dem alla, vilken den genuina filosofen försöker sig på. Sanningen kan inte inses genom någon vetenskap, sa Heidegger, och Hegel formulerade att ”sanningen är det hela”. Dock är det genuina filosofiska tänkandet inte bara ett resultat av att ha anammat tankesätt från olika vetenskapliga discipliner, utan något som ligger bortom detta – en förmåga att kontemplera högre idéer som olika filosofer har beskrivit på olika sätt och åtminstone antytt vara gudomlig.
*Någon som är intresserad av och försöker förstå världen han ser framför sig. Han är fascinerad av den, förundrad av den, uppslukad av den. På så sätt finns ett nära släktskap med konstnären och vetenskapsmannen. Filosofin har inte sitt upphov i abstrakta principer eller metafysiska frågeställningar om det exempelvis finns en gud eller gudars världar, eller vad som existerar bortom ”vår värld”, även om sådana frågeställningar kan behandlas av filosofin. Det vore av flera skäl märkligt att börja i ”den änden”. Är inte vår värld tillräckligt intressant? Har vi ens börjat att upptäcka och förstå den? Dessutom kan man bara tänka om något ”annat” på basen av det man känner till, så det kan aldrig bli fruktbart att helt abstrakt föresätta sig att tänka något helt annat, något man inte alls känner till. Omvänt däremot, kan studiet och meditationen om det man har framför sig ge insikter om det som är osynligt men ändå högst konkret och verkligt, som exempelvis naturens fysiska lagar. Jag tror det är så medvetandet essentiellt expanderar.
*Nära besläktad med konstnären och vetenskapsmannen, som vi konstaterade i förra punkten. Vad dessa har gemensamt är förmågan att i det de har framför sig se vad som har legat fördolt för andra, trots att de ser samma verklighet framför sig som dem. Det är en otroligt fascinerande sak med vår värld, att det då och då kommer individer som ser något i exakt samma värld som har missats av alla de människor som har levt före, även om det förstås inte är riktigt så enkelt. Isaac Newton är ju ett känt exempel på vad jag här talar om, men han sa också att hans insikter var möjliga på grund av att han stod på axlarna av de giganter som har gått före honom. (Och han ska också ha sagt något i stil med att han bara ansåg sig ha utforskat en droppe i ett outforskat hav.) Dessa genier förstår värdet i att vara uppmärksam på det som utspelar sig framför ögonen på dem, det är inte alls säkert att den utbildade människan överträffar den uppmärksamme, som tänker egensinnigt och som bildar sig själv, vilket historien också har visat. Ett prominent exempel på detta Leonardo da Vinci, som satte högst värde på att lära av naturen själv, och som rådde den som ville bli konstnär att alltid gå omkring med en anteckningsbok och anteckna hur människor betedde sig, vad dom gjorde, hur de stod osv, och hela tiden rita snabba sketcher, och satte på så sätt högre värde på att lära av källan själv framför läromästare, även om det naturligtvis fanns mästare man kunde lära sig mycket av. Och konst för honom var något mycket större än att göra vackra tavlor, det handlade snarare om att syssla med det mest meningsfulla som fanns att syssla med, att befinna sig så nära den skapande kraften i skapelsen som möjligt.1 Men som regel är naturligtvis de personer vi lyfter under denna punkt bok-bildade, vilket är en naturlig del av deras outsläckliga törst efter kunskap och vilja att förstå och upptäcka nytt. Det är precis i detta Västerlandets själ ligger, detta är vad Västerlandets genier på egen hand alltid har föresatt sig att göra utan att någon behöver uppmana dem till det, och det är precis denna slocknade låga vi behöver få i brand igen. Filosofen delar med vetenskapsmannen och konstnären förmågan att på ett mer insiktsfullt sätt upptäcka världen, men vill också ta nästa steg och fråga sig vad detta betyder för att på ett mer allmänt plan förstå världen vi lever i, han tillägger varför till hur.
1: Leonardo da Vinci. Thoughts on art & life.
*Besläktad med poeten. Detta ligger egentligen inneslutet i förra punkten, då poeten är en slags konstnär, men kan få en egen punkt för tydlighetens skull. Poeten är naturligtvis också besläktad med vetenskapsmannen. De är alla figurer bundna till Västerlandets ”totala” projekt. Poeten sysslar likt filosofen med ”varför” och mening men förefaller mig ligga närmre intuitionen och arbetar med de första vardande konturerna när poesin är i sitt rena element. Men en författare som skriver fiktion, som ett epos exempelvis, är också en poet. Men i ett sådant verk är linjerna, innehållet och meningen mycket klarare, rentav definitiva. Det är också i detta element som visionerna formuleras, som vi ser i verk som Dune och Star Wars för att ta två exempel. Jag instämmer med Aristoteles att poesin essentiellt har med framtiden att göra.
*Någon som tänker det mest allmänna och står längst ifrån det specifika och enskilda. Han är intresserad av ”det yttersta” i alla dess former: som logiker, som begrepp, som sanningar, som kategorier. Vetenskapsmannen vill finna det generella och formulera lagar utifrån de enskildheter han studerar, utifrån sina empiriska studier. Konstnären tar via sin konst fram det större och det som överskrider det enskilda och som snarare är universellt i sin konst, som i sig av nödvändighet avbildar en (till synes) enskild händelse eller ett enskilt objekt. Filosofen befinner sig på en meta-nivå över detta och frågar sig ”vad är konst?”, ”vad är vetenskap?”. Dock är paradoxen här att det enda som kan konkurrera om uppmärksamheten och bryta mot denna regel är det som i sanning är unikt.
*Inte benägen att tro att världen som den ser ut när han själv inträder i den är vad världen hade kunnat vara, borde vara eller är på väg att bli, allra minst att den är statisk och inte i hela tiden pågående förändring. Han ser vad som inte är realiserat, har gått förlorat, gömts undan, borde vara. En anledning till detta är att han tänker över större tidsspann, och ser och jämför med andra epoker. Det som verkar ligga i en avlägsen dåtid för gemene man förefaller inte så för filosofen. Han absorberas inte i de ”värden” eller i den zeitgeist som han råkar födas in, utan tillförskaffar sig så god förmåga som möjligt att värdera sin tid gentemot andra möjligheter. Det betyder inte att det som en eventuell zeitgeist har avvikit ifrån skulle vara det rätta: en lång tradition är i sig ingen legitimitet, en flertusenårig religion slipper inte undan kritisk granskning. Han förstår vad som är sjukt och friskt i världen, åtminstone försöker han förstå. Ingenting har någon omotiverad egenrätt. Filosofen har den mest ”totala” och djupast penetrerande blicken.
*Någon som gör ett filosofiskt bidrag till världen, vad man nu än exakt lägger i det (med vilket jag inte menar att föreslå att det är subjektivt vad som skulle räknas som ett sådant), på samma sätt som en konstnär är en konstnär för att han har skapat konst. Det kan låta självklart, men helt klart är många av den motsatta uppfattningen; att detta är titlar man först uppnår och i egenskap av en sådan så är det man producerar ett konstverk eller ett filosofiskt verk.
Slutligen vill jag säga något om filosofin själv. Vad är filosofi? Vad är det filosofen egentligen gör? Jag tänker inte här ge mig på att försöka svara exakt eller ens i närheten av uttömmande på den frågan, men vill peka på några saker. Vad filosofi inte är: Verklighetsfrånvänt, intellektualism ältandes ”intressanta problem”, oviktigt, passiv verksamhet utan inverkan på världen. Den är essentiellt förbunden med praxis, med skeenden i världen, eller rättare sagt världskeendet. Frågan är på exakt vilket sätt, och det är här det blir svårt. Även Martin Heidegger brottades med den frågeställningen, och den diskuteras i den kända intervjun i Der Spiegel, Only a God can save us2. I den säger han att ”Thinking is not inactivity, but is itself by its very nature an engagement that stands in dialogue with the epochal moment of the world”. Men han säger också att filosofin inte kan påverka skeenden i världen längre på det sätt som Hegels och Marx filosofi gjorde, den kan inte ”rädda oss”, och det är just apropå det som han säger att bara en gud kan rädda oss, och det vi kan göra är att genom att poetisera och tänka förbereda gudens ankomst (eller frånvaro, vilket också skulle vara en ”positiv” upplevelse, dvs en upplevelse). Han verkar utesluta att filosofin, åtminstone som vi känner den hittills, skulle kunna ge politiska och moraliska recept för vår tid. I vilket fall så ser vi här att filosofi inte endast statiskt pekar mot de yttersta frågorna, utan också är något som står i relation till det levande och förändrande Varat, alltså i starkare mening än som kommenterande och tolkande av det som är synligt under en viss epok.
2: http://www.ditext.com/heidegger/interview.html
Relaterat
