1991 släpptes det album som kom att få namnet The black album, en titel som inte går att finna på omslaget, som är svart med en vag orm på. 2021, gjordes ett omsläpp av den skivan med förbättrat ljud, som ett trettioårsjubileum. Och den är väl värd att uppmärksamma, eftersom den sannolikt är en av de mest kända hårdrocksskivorna någonsin – välförtjänt, enligt min mening. De flesta känner till Nothing else matters, som ju blev en stor hit, ofta spelad på radio på 90-talet. Tillsammans med Enter sandman och The unforgiven tillhör den sannolikt de mest kända låtarna från skivan.
Albumet är intressant på många sätt. Om det finns ett album som sammanfattar och uttrycker genren heavy metal på ett essentiellt, renodlat sätt, så skulle jag säga att TBA gör det. TBA är det första albumet som bär genrens alla komponenter på ett balanserat sätt och uttrycker den distinkt och polerat, och på så sätt blev det i och med det albumet som genren blev formulerad i sin fullt mogna form. En viktig bidragande orsak till detta är den fantastiska ljudbilden. Det man slogs av när skivan kom var hur otroligt bra den lätt. Det är svårt att finna en hårdrocksskiva som kom före TBA som låter så här bra. Än idag kan jag slås av hur bra ljudet är, och än idag släpps med all säkerhet hårdrocksskivor som låter sämre (jag följer inte vad som släpps idag).
Jag ser TBA som genrens mest arketypiska album, det är albumet som jag skulle peka på för att exemplifiera genren i dess renaste form. Ljudbilden är en orsak till det, men det är en av de relativt ytligare. Annat som bidrar till att skapa känslan av arketyp är den svarta färgen på omslaget som är genrens färg, bandnamnet som nästan är genrenamnet, James Hetfields röst och sätt att sjunga, tematan i lyriken och den geist texterna sammantaget uttrycker, i viss mening den balanserade, mogna låtformen (inte för korta, men inte heller för experimentella1, även om jag kan sakna någon låt som sticker ut lite när det gäller detta. Samtliga låtar har samma struktur.), själva soundet, att samtliga låtar håller hög kvalité, den genomsyrande råheten och aggressiviteten och hur allt detta som har räknats upp sammanfaller på ett behagligt och naturligt enhetlig sätt. Att något är arketypiskt är implicit att det är originellt, och Metallica är tveklöst en av genrens upphovsmän. TBA uttrycker Metallica i dess mogna form, den är deras diskografis höjdpunkt och enligt min mening en solklar kandidat för att vara den bästa hårdrocksskivan någonsin. Strikt taget så föds genren med Black Sabbath2, som man kan notera redan från allra första början har med sig så många av hårdrockens signifikativa element, men det är med Metallica som genren når mognad och finner sin helt färdiga form. Vid sidan av dessa band finns bara andra band som gör samma sorts musik, subgenrer, imitatörer, mer extrema varianter och korsningar med andra stilar, inga verkligt egna solida former.3
1: Egentligen tillhör det experimentella genren essentiellt, så jag är något kluven när det gäller just detta. Det är helt klart en del av genren med åtminstone någon låt på ett album som är elva minuter lång och bär iväg längs oförutsedda vägar. Metallica är ett band som har skrivit en hel del låtar av den typen, och fram till TBA så finns det alltid någon sådan låt på deras album.
2: Det är intressant att notera länken mellan Storbritannien och USA när det gäller hårdrock. Liksom USA är en kulturell förlängning av Europa, så återspeglas det ta naturligt i en enskild konstform; i ett folkligt kulturellt uttryck som hårdrocken.
3: Såklart finns det andra band som också var oumbärliga i att driva genren mot dess färdiga form, som inte på något sätt är ”imitatörer” eller tillhör ”subgenrer”, utan som var med i att åstadkomma detta genom att experimentera och förädla och på så sätt finna genrens verkligt egna kärna. Dessa band inspirerade såklart varandra och drev varandra framåt på framförallt 1980-talet. Judas Priest och Iron Maiden är två uppenbara exempel, båda dessa har tveklöst varit med och skapat genren. Metallicas medlemmar har på olika sätt uttryckt sin beundran för Iron Maiden.
Metallica hade såklart innan TBA släppt flera suveräna album. Albumet som kom innan TBA är …And Justice for all (1988). Det albumet låter påfallande olikt TBA. Låtarna är längre, mer komplexa och experimentella. (Ljudet är betydligt sämre.) Det är många saker som skiljer sig, främst att det inte låter lika polerat och färdigt. Det är särskilt i kontrasten med det albumet som det är uppenbart att något har hänt när man hör TBA. Det är som om bitarna har fallit på plats och att Metallica efter att ha experimentet och lämnat ett annat sound bakom sig finner sitt egna färdiga uttryck i och med TBA, även om bandet har fortsatt experimentera på olika sätt även efter det albumet, det ligger i Metallicas DNA att inte stagnera. De är konstnärer och vill förnya sig. Men det är likväl slående att någonting händer mellan dessa album, och i en intervju4 pratar de om att det på 80-talet, i synnerhet i slutet, var som att hårdrocksbanden tävlade i att bli snabbare, mer tekniska, och komplicerade, och i en sådan utveckling är det lätt hänt att glömma bort att man sysslar med att göra konst.5 Detta kan man se även på andra områden där utvecklingen går väldigt fort; ytan blir alltmer imponerande men man har en tendens att glömma bort kärnan i vad man håller på med. I vilket fall, ett album som …And Justice for all har denna utveckling i sig, är till någon del ett resultat av denna tävlingsanda. Men Metallica blir medvetna om detta och bestämmer sig för att till nästa album enbart koncentrera sig på att göra bra musik. Att vara det snabbaste och mest tekniska bandet var ändå ingen tävling som Metallica kunde vinna, säger James Hetfield. Och det känns precis som att det som händer är att Metallica släpper vad andra band sysslar med och istället fokuserar fullt ut på deras egna konstnärliga uttryck; vad de som band är och har att erbjuda, formulerandet av vad som gör Metallica unikt och originellt i fullt slipad form. Detta hörs inte bara på hur albumet låter, utan också på texterna, som ofta har som tema att vara självständig, att lyssna på sig själv, att bli sig själv. Nothing else matters.
4: Intervjun återfinns längst ner.
5: …And Justice for all är enligt min mening inte ett album som har tappat fokuset från detta, men det var bra att de inte gick längre i den riktningen.
På skivans omslag finns det en orm. Detta är den enda bilden på konvolutet. Ormen är en symbol för att komma till självmedvetande och att individualiseras. Jag undrar hur medvetet det var att Metallica använde denna perfekt passande symbol för det budskap som texterna sammantaget uttrycker. Den enda referensen till ormen i någon av texterna är i Don’t tread on me, men just i den texten refereras den till som symbol för ett stridsetos, den som aldrig ger sig när striden väl är påbörjad. Ormen är också passande utifrån den kritik mot religion som är en integral del av hårdrockens tema som genre (underförstått Kristendom), vilken således naturligtvis finns med som tema på ett album som är perfekt representativt för genren. Detta kommer till mest explicit uttryck i låten The God that failed. Det är intressant att hårdrocken som genre från sin födsel tycks ha udden mot religionen och har ansetts vara satanisk till sin natur, även om detta inte har samma kontroversiella laddning längre som när hårdrocken kom. Det är ett tema som är helt centralt i hårdrockens estetik, redan i NIB från 1970 sjunger Black Sabbath om att ta Lucifers hand, och redan bandnamnet säger ju en del.
När jag läser texterna till TBA så uppfattar jag dem som att de hänger ihop, att det finns övergripande budskap. Som jag har varit inne på redan så handlar albumet om att vara/bli sig själv, växa inifrån, bli den man är (Nothing else mattes). Detta kontrasteras mot att leva genom andras liv, osjälvständigt (som ett Heideggerianskt ‘the they’ eller ‘das man’), alternativt leva utifrån blind tro, utan eget medvetande eller egen förmåga att reflektera (Holier than you, My friend of misery). Den största synden rentav är att inte få chansen att vara sig själv, bli den man var menad att bli (The unforgiven). Detta budskap sätts i kontexten av mänsklighetens existentiella resa (Wherever I may roam, Through the never). Sammantaget så uttrycker TBA ett slags livsbejakande etos, det är en livsbejakande uppmaning (The struggle within).
Låt oss titta på ett utdrag ur Nothing else matters:
So close no matter how far
couldn’t be more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters
[…]
Trust I seek and I find in you
every day for us something new
Open mind for a different view
and nothing else matters
Never cared for what they do
Never cared for what they know
but I know
Dessa rader tolkar jag som albumets kärnbudskap, förnuligt inringat, medvetet eller ej, genom titeln ”Nothing else matters”. Sitt eget hjärta har man med sig var man än är (no matter how far), och det är vad man ytterst kan och bör förlita sig på. Trust I seek and I find in you. Never cared for what THEY know, but [what] I know.
De mest poetiska raderna finner vi enligt min mening i den religionskritiska The God that failed, och de kan vara värda att återge:
I see faith in your eyes
Never you hear the discouraging lies
I hear faith in your cries
Broken is the promise, betrayal
The healing hand held back by the deepened nail
Follow the God that failed
Teman som ekar i den allegoriska texten Enter Sandman.
TBA är ett resultat av och en uppenbar klassiker från en produktiv och kreativ period i Västerlandets musikhistoria. I stort sett samtliga låtar känns som odödliga, det verkar helt enkelt inte vara möjligt att tröttna på dem, och än idag kan de försätta mig i ett extatiskt tillstånd. TBA innehåller såklart välkomponerad musik som helt enkelt är skön att lyssna på, men det är det många album och låtar som gör som aldrig når någon framgång. Utöver det som vi här har diskuterat, att albumet perfekt och kliniskt anslår genrens centrala nerv, så handlar det också om att albumet är trovärdigt (vilket är en förutsättning för att man ska lyckas skapa ett centralt verk i genren). Det är ett trovärdigt album från ett trovärdigt band, som framförallt har en trovärdig frontman i James Hetfield, som alltid uttrycker genren i sin uppenbarelse och attityd, i sitt väsen. Han har mycket naturkraft över sig, och det är en och samma ande som genomsyrar honom, bandets estetik, texter och sound. Och jag tror inte att han på något sätt förställer sig, han är den han är, det är som att han kom till världen för att skapa Metallica och han är ett med sitt livsverk, vilket också utmärker de största konstnärerna. Man är fokuserad på en sak, personen är ett med skapelsen. Hårt och medvetet arbete är en förutsättning såklart, men det är något mer än det som krävs, att man vet att man är det man gör. Således faller sig bandnamnet naturligt, man kan i stort sett kalla sig för genren när man känner att man är vad som definierar den.
Hetfield är både sångare och gitarrist, och han visar absolut fingertoppskänsla i båda. Hans styrka ligger i att säga något på rätt sätt, med rätt känsla och med passion, istället för att leta extrema uttryck. Hans poetiska själ hörs både i sången och i gitarrspelet, exempelvis i solot i Nothing else matters som ytterst smakfullt accentuerar låtens kvalité. Det är för övrigt på TBA som han för första gången hörs som en riktigt slipad sångare, så även i detta avseende kan man tala om en viktig pusselbit för Metallicas finnande sig själva i sitt fullt mogna uttryck i och med detta album, det är ett viktigt skäl till varför det landar så rätt.
