Det är nog i detta fall bra att inleda med att säga att vad som här kommer att sägas inte är hånfullt menat, utan bara menat som en objektiv analys. Om något, så är karaktären jag här ska måla upp snarare att betrakta som ett offer.
Liberalen och konsumenten är i grunden samma människa. När jag säger ‘liberal’ så menar jag denna människotyp i politisk disposition, och när jag säger ‘konsument’ opolitisk. Dessa är menade som breda begrepp avsedda att fånga en slags existentiell karaktär1, så ”liberalen” här kan – om han arbetar med politik – tillhöra vilket riksdagsparti som helst, liksom ”konsumenten” lika gärna kan vara en producent, såsom företagare eller direktör till exempel.
1: Med vilket åsyftas en karaktär utifrån ett slags grundförhållande till livet.
Vad karaktäriserar då denna människa? Framförallt, så karaktäriseras hon2 av att vara passiv i förhållande till, och accepterande till hur världen visar sig just i den tid hon lever. Som världen är just nu är för henne det självklara normaltillståndet. Hon är en fånge i sin zeitgeist. Det motsäger inte att hon vill förändra världen, för det vill hon, men hon vill det i en riktning som inte är uppkommen ur någon idé, utan snarare i en riktning som blir förutsägbar just eftersom bygger på avsaknad av idé och snarare manipulation. Avsaknad av idé i kvalitativ mening innebär inte att subjektet blir stillastående, utan att hon rör sig nedåt, fallande mot ständigt ökande kvantitet och materialism. Om man ovanpå det lägger manipulation samt den ständigt ökande förmågan av aktörer med mycket makt och resurser att bättre och bättre kontrollera vår zeitgeist, så blir resultatet att man i stort sett kan förflytta denna karaktär just dit man vill. Det är inga normer eller värderingar som styr henne, åtminstone inte normer som hon själv har approprierat och har kontroll över, och därför kan hon rättmätigt kallas konsument3. Liberalen har samma förhållande till politiken. Denne tittar på tv-nyheterna och läser sin morgontidning, och får så sin agenda inprogrammerad. I gränslandet dessa dispositioner emellan har vi den politiskt intresserade, men som inte själv är politiskt aktiv. Detta överensstämmer med den bild jag har tecknat av liberal politik här på MU, som sedan länge inte handlar om några idéer, utan snarare en hegemoni som totalt har segrat i Väst och vars gynnade aktörer inte kommer att ge upp sin makt, varför ”demokratin” måste vara något strikt kontrollerat – partier förbjuds till och med rakt av om de avviker från vad som är tillåtet, liksom företrädare kastas i fängelse. Och liberalen, som själv saknar förmågan att tänka igenom de mest grundläggande politiska axiomen, låter sig okritiskt ledas och tror att hon deltar i och företräder demokrati – och är så övertygad att hon till och med är beredd att strida för den. Att hon är det visar på att hon har ett religiöst förhållande till världen som den har visats och presenterats för henne, i vilket ingår vad som är gott och ont i den.
2: Jag väljer att säga ‘hon’ i detta sammanhang, men det betyder både hon och han. ”Hon” passar bättre då denna karaktär lutar åt det feminina.
3: I vilket jag alltså lägger en passiv konnotation.
Att ha ett religiöst förhållande till världen såsom den visats för en är nära besläktat med att ha ett strikt sinnligt förhållande till världen. Världen är vad som har visats konsumenten, något annat kan hon inte föreställa sig. Som en platonistisk analogi skulle man kunna säga att hon är kedjad längst in i grottan, fast i skuggvärlden. I detta ligger att vara ensidigt bunden till den materiella sidan av världen, vilket också är grunden i liberal metafysik. Materian har de former den råkar ha, att den skulle kunna ha andra former är inget som slår konsumenten, för det skulle vara en begynnande kontakt med idén.4
4: Enligt mitt synsätt så är detta en människa som egentligen är att betrakta som medvetslös, vilket jag här påpekar då det har bäring inför kommande texter.
Vi ser också rent manifest att den liberala världen är fast i materia, i ren materiell existens. Det är en rent ekonomisk, kapitalistisk existens, och således följer just det vi ser; att när liberala politiker måste förhålla sig till annat än skatte- och ekonomiska frågor så är de direkt vilse och svarslösa. I bästa fall reagerar de bara på politiska problem då de ha blivit övertydligt manifesta, men det är inte säkert och det är aldrig utifrån någon djupare förståelse av problemet. Att den liberala världen är fastlåst i en rent materiell existens är också helt synligt i att den poetiska dimensionen av tillvaron är frånvarande: arkitekturen exempelvis, är strikt ekonomisk och funktionell, liksom konsten och allt vackert på ett kusligt sätt lyser med sin frånvaro. Centrum i varje stad är den materiella/kvantitativa högborgen köpcentret, vilket ser likadant ut i varje stad.
Generellt likställs och ersätts ‘bättre’ av ‘mer’ i den liberala världen, som saknar relation till det kvalitativa. Vad kan då bättre betyda annat än mer? Mer att välja på, allt i en salig röra utan någon överordnande idé. Även ”mångkulturen” har en rot i denna urartade konsumtionsvärld, ironiskt nog, eftersom den är akulturell. I den liberala världen opererar den kvantitativa principen antagonistiskt gentemot den kvalitativa (och vinner). Den är en ständig förökning, som slutar i ett allting som därför blir ett ingenting, eftersom ingen kvalité till sist går att urskilja. Konsumtionsvärlden negerar varje värld. Den för varje värld mot en gemensam lägsta punkt, vilket är dess gravitationscentrum. ”Befriad” från varje kvalité och idé finns det till slut ingenting som upprätthåller en värld.
Relaterat på Minervas Uggla
