Liberalen konfronteras med kriget

”Perioder av fred har inga sidor i historieböckerna”¹
– GWF Hegel

I och med Ukrainakriget så konfronteras våra liberala politiker med ett krig på ”hemmaplan”, med kriget som en verklighet. Efter årtionden av total overksamhet på tankeområdet så har vi nu kraschat in i en obestridlig verklighet; in i ett konkret fenomen som inte går att förneka. Det är ett uttryck för en verklighet som till sist slår tillbaka som inga ord eller åsikter kan rå på. Den konkreta historiskt realiserade liberalismens innehåll är förnekandet och undflyendet av denna världens reella villkor, ignorerandet av och till och med ren fientlighet mot sanning och sanningssträvan, samt att vara en maktordning som tjänar konkreta intressen, vilka inte är intressena hos de folk som faller in under den liberala ordningen, som inte ens kommer i sista hand – i bästa fall är dessa folk en blind fläck för de styrande. Kriget i sig är i grunden något obegripligt för liberalen. Det är något som i liberalismens världsbild egentligen inte ska finnas, något som inte har någon förklaring, ingen naturlig orsak (FN som idé bygger på sådana föreställningar). När kriget utbröt i Ukraina uttryckte NATOs generalsekreterare, Jens Stoltenberg, att han inte kunde föreställa sig att krig skulle utbryta i Europa. Västvärldens europeiska stater visade sig (återigen) stå oförberedda för krig med resurssvaga försvar, och inte minst gällde detta Sverige.

1: En något fri översättning av en sats i GFW Hegels Introduction to the Philosophy of History. Sid 29 i Hacket Publishings utgåva från 1988.

Denna essä handlar inte om Ukrainakriget, utan om liberalismens förhållande till krig på ett teoretiskt plan. Detta förhållande blottas dock i och med detta krig. Liberalen frågar sig aldrig vad krig och konflikt egentligen har sin grund i, liberalismen har ingen teori för detta. I vad har naturlig fiendeskap, som kan leda till konflikt, sin grund? Frågan är ideologiskt undvikt, vilket kan vara på både medveten och omedveten basis. Omedveten, för att liberalismens teoretisk-filosofiska rötter kan vara ett fuskbygge eller för att de nödvändiga frågorna av någon anledning inte ha ställts. Medveten, för att det kan tjäna intressen att detta är fördunklat. Liberalismen har mänskligheten i gemen som politiskt subjekt, i motsats till en förståelse av olika konkreta historiska folk eller andra naturliga politiska grupperingar, och står således på en maximalt förvirrad grund a priori när krig och konflikt nalkas. Följande citat ur Carl Schmitts Det politiska som begrepp är värt att begrunda:

”Mänskligheten som sådan kan inte föra krig eftersom den inte har någon fiende, åtminstone inte på den här planeten. Begreppet mänsklighet utesluter begreppet fiende eftersom inte heller en fiende upphör att vara människa och det inte görs någon strikt åtskillnad emellan dem. Att krig utkämpas i mänsklighetens namn är inte oförenligt med denna enkla sanning, men det har en särskilt stark politisk laddning. När en stat slåss mot sin politiska fiende i mänsklighetens namn är detta inte ett krig för mänsklighetens skull, utan ett krig i vilket en specifik stat på den militära motståndarens bekostnad försöker tillskansa sig och identifiera sig med ett universellt begrepp, på samma sätt som man kan missbruka fred, rättvisa, framåtskridande och civilisation och göra anspråk på det för egen del medan man frånkänner fienden det. Begreppet ”mänsklighet” är ett ideologiskt instrument som är särskilt användbart i samband med imperialistisk expansion och i sin etisk-humanitära form är det ett typiskt medel för ekonomisk imperialism. Detta påminner om ett uttryck som myntades av Proudhon: Den som säger mänsklighet, vill bedra. Att använda beteckningen ”mänsklighet”, åberopa och lägga beslag på detta ord skulle, eftersom man inte kan använda sig av en så högtidlig beteckning utan att det får vissa konsekvenser, kunna vara ett sätt att ge uttryck åt det fruktansvärda kravet att fienden ska frånkännas alla mänskliga egenskaper, förklaras som hors-la-loi och hors l’humanite och att kriget därför bör drivas till det omänskligas gräns.”²

2: Carl Schmitt. Det politiska som begrepp. Sida 72-73 i Daidalos utgåva från 2010. Min fetstil.

Oavsett skäl, så förnekar den liberala ordningen de naturliga anledningarna till krig, vilket gör att det som till slut återstår är att det legitima kriget kan bara föras för den liberala ordningen i sig, ”demokratins” expansion eller beskydd (vilket stämmer exakt med hur våra politiker uttalar sig). (‘Demokrati’ är ett begrepp man skulle kunna tillföra Schmitts lista ovan på begrepp som kan nyttjas ideologiskt, vilket görs i den liberala ordningen, i vilken det inte har något med folkvilja att göra.) Västvärldens politiker står i regel i denna ideologiska villfarelses grepp. I samband med diskussioner om krig och hot så är det alltid ”demokratin” som ska försvaras, aldrig Europa, aldrig Västerlandet, aldrig svenskar, tyskar, fransmän eller européer. Man tar till flykt från det konkreta och naturliga in i abstraktioner och implicit den bekväma ‘mänskligheten’, men som Schmitt diskuterar i stycket ovan så finns det inget mer omänskligt än att kriga i mänsklighetens namn, då fienden per definition ju måste vara ”omänsklig” och frånkännas mänskliga egenskaper. Man skulle kunna säga att det krig, som fenomen, som liberalen vill undfly via abstraktioner, kommer tillbaka till liberalen via ”bakvägen”, på en förvirrad grund, då denne vägrar förhålla sig till detta på dessa verkliga, fenomenologiska grunder, som till exempel naturlig fientlighet mellan olika grupper.³

3: Till detta resonemang kan också läggas diskursen om att slåss för eller skydda ”den regelbaserade världsordningen”, som på motsvarande sätt är ett lika abstrakt sätt att prata om krig eller skäl för att gå i krig, återigen till skillnad från vad som vore naturliga, konkreta anledningar, som att försvara Europa och den europeiska kulturen, eller de europeiska folken och våra sätt att leva. Det är värt att fundera på varför liberaler aldrig kan ta dessa enkla, självklara anledningar till krig i sin mun.

Att kriget egentligen inte ”finns” för liberalen, att det är inte alls är teoretiskt behandlat av denne, är också synligt i liberalismen som konkret historiskt realiserad ideologi, i vilken eller i vars senfas vi västerlänningar nu lever. Konfronterad med kriget handlar allt för den oförberedde liberalen om att (nu) få fram vapen och utrustning. Men det liberala samhället är i övrigt helt avprogrammerat från kriget som realitet. Och utvecklingen fortsätter i den riktningen, med ”värdegrunder” inom vilka ingen exempelvis får bli ”kränkt”, negativ attityd mot, och avprogrammering av manliga dygder, liksom till och med frånkännande av könens realitet (och därmed könspolariteten), mot pacifism och livlöshet som ideal, en rörelse av nedslipning av all naturlig vilja, naturlig dynamik och allt som är det minsta vasst, och därmed mot skapandet av en människa som blir alltmer pacificerad, naturligt hjälplös och inkapabel (detta i samspel med den moderna bekväma välfärdsstatens incitament). Liberalismen är antiheroisk och hyllar svaghet och i princip allt annat som är destruktivt. Sådana ”ideal” kan bara vara sprungna ur en fundamental feltolkning av världen vi lever i och dess inneboende villkor, och anammade av den som tror att människan är befriad från all form av existentiell kamp, kanske i synnerhet i ljuset av teknikens utveckling. Men vi befinner oss i en existentiell situation där ”liv står mot liv” för att fortsätta med Carl Schmitt⁴, däri har konflikt och krig sin grund. Krig tar uppenbarligen plats inom mänskligheten, så a priori gäller alltså att: i krigssammanhang säga ‘mänsklighet’ är att föra krig på den mest desillusionerade eller förljugna grund man kan föreställa sig.⁵ Detta måste vara det sista tänkbara verkliga grunden att föra krig på. Kriget har sin grund i kampen varje varje folk måste föra över generationer för att säkra sin fortsatta existens i denna värld. Detta är också den enda verkliga motivationen till att gå ut i strid för vanliga människor, andra anledningar blir i längden abstrakta och obegripliga, och motivationen avtar, vilket vi också har sett historiskt. De tankegångar jag redogör för här kommer naturligtvis att stämplas som ”fascism”, vilket primärt betyder att det som sägs här viftas bort som illegitimt utifrån den liberala värdegrunden, men det är ju just den jag kritiserar, och man ska också komma ihåg att liberalen själv står utan egen förklaringsmodell för detta fenomen som uppenbarligen finns, vilket är själva huvudpoängen i denna essä. (Man ska också komma ihåg att det samhälle liberalen skapar saknar eller kommer till slut att sakna egen förmåga att, mentalt och resursmässig, klara krig och konflikt.⁶) För om vi lyssnar på vad liberalen säger så måste vi tro att krig och konflikt inte fanns på jorden innan just styrelseformen ‘demokrati’ fanns och var värd att försvara (och expandera). Men även liberalen känner någonstans att nationstanken behövs i krig, för i krigstider åker helt plötsligt nationsflaggor fram på kavajer och i välregisserade sammanhang, nationsflaggor som vi annars inte ser så mycket av⁷ eller får lära oss ska förknippas med ondska och vanligtvis inprogrammeras i oss med negativa associationer. Det är liberalens fundamentala förvirring som syns.

4: Carl Schmitt. Det politiska som begrepp. Sida 111 i utgåvan utgiven av Daidalos 2010. Detta är det sista som sägs i en högintressant passage som avslutar ett resonemang om hur det politiska, dvs uppkomsten av fiendeskap, inte kan undvikas genom postulerade ”neutrala” områden, dvs önsketänkande, likaså inte genom att undvika de adekvata orden. Tvärtom: ”[D]e värsta krigen förs i fredens namn, […] det värsta förtrycket utövas i frihetens namn, och […] de värsta grymheterna begås i mänsklighetens namn.” Vi lever i en existentiell förutsättning där ”liv står mot liv”, det är oundvikligt och går inte att göra annorlunda med hjälp av olika dimridåer.

5: Liberalen säger inte alltid uttryckligen själva ordet ‘mänsklighet’, men det är underförstått i liberalens världsbild. Liberalen refererar till nationalstater och säger att land X är i krig med land Y, men nationsbegreppet har ingen innebörd i dennes världsbild, det är helt tomt. Det är bara mänsklighet som har ett visst medborgarskap, inget mer. Detta faktum ensamt gör att ”klassiska” krig stat mot stat blir obegripligt i liberal regi. Om de olika nationerna inte tillåts ha någon substans, vad kan de då möjligen kriga om?^5a På motsvarande sätt som det inte finns någon teoretisk förklaring till krig i den liberala världsbilden, finns ingen förklaring till varför olika stater finns och har uppkommit. Faktiskt inte ens vad en stat är och vad dess syfte är. Den liberala världsbilden saknar överhuvud meningsfulla och begripliga politiska grundbegrepp, men detta för vara ett ämne för en annan essä.

5a: Och vi vet inte minst från den svenska debatten att den som på minsta sätt insinuerar att nationsbegreppet har minsta substans, omgående kastas ut ur alla politiska finrum och blir utfryst. En plats med formellt politiskt inflytande kan bara innehas av någon som går med på att nationerna är substanslösa, dvs bara är ”mänsklighet”.

6: Detta illustreras i min essä Viktoria av Baden som symbol.
https://level.minervasuggla.se/victoria-av-baden-som-symbol/

7: Jämför med förekomsten av regnbågsflaggor, som nästan inte går att undvika en vanlig vardag. Det går om man vill.

På basen av att kriget är fenomenologiskt förnekat så misstänkliggörs och förnekas alla naturliga dygder som sunda samhällen hyllar och alltid har hyllat därför att de är nödvändiga att hylla i samhällen som inte vill falla offer för illusioner om världen eller infantiliseras. Således förnekas manliga dygder som mod, styrka och heroism i den liberala världen, och till och med barnprogram rensas på sådana ideal (trots att hjältemyten är helt central i Västerlandets autentiska kultur och psykologi⁸). Hur skulle det se ut om en stat som förnekar alla värden och ideal som med nödvändighet hör kriget och krigsförmågan till, en slags motsats till Sparta, tvingades utkämpa ett krig? Det är med en mentalitet, inte med vapen, som krig först och främst utkämpas⁹, och en sådan måste därför med nödvändighet inskärpas och underhållas hos varje folk som vill ha utsikten att inte underkuvas. Varje människa som har låtit sig intalas något annat är en vilseledd människa. Liberalen är en vilseledd människa. Som en ytterligare bekräftelse på denna observation, så kan man se att liberalen gärna hånar de som lever och har levt motsatta ideal än han själv, som har gjort sin plikt mot föregående, samtida och kommande generationer. De svenska krigarkungarnas tid är en era som inte annat än bespottas av liberaler, liksom andra ärorika perioder i Västerlandets historia. Att ”strida” för liberala värden ser ut att vara en självmotsägelse.

8: Ett bra exempel på varför det liberala ”Väst” är en korrumperad version av och står i konflikt med det organiska Västerlandet.

9: Detta enkla och självklara faktum bekräftas genom att helt enkelt titta på vilken människotyp som normalt sett blir soldat (i en stat som vill ha utsikter att kunna försvara sig och vinna eventuella krig)

På liberalismens djupaste nivå, bortom illusioner om just kriget, finner jag att den har sin grund i att den inte gör någon ansträngning att förstå världen vi lever i, och att den inte heller har något intresse för den. Detta är synligt på område efter område. Det är kopplat till att världen för liberalen är ontologiskt tom, meningslös, en ‘ekonomi’, en handelsplats. Under den liberala ordningen faller världen in under en slags extrem (materialistisk) reduktionism. De existentiella frågorna och världens alla mysterier, frågeställningarna om människans roll i den är a priori borta och negligerade. Om vi tar religion som exempel, så har ”rätten” att tro på vilken gud man vill i liberal regi inte någon grund i intresse och respekt för religion och religiösa frågeställningar, utan precis motsatsen. Rätten att tro på vad man vill har sin grund i antagandet att detta är något ”oviktigt”.

Ju mindre ansträngning att göra ett verkligt tankearbete för att förstå världen och acceptera den på ett så konkret sätt som möjligt, ju mer abstrakt och tom blir den modell av den som föregår alla politiska antaganden och beslut. Ju mer abstrakt förståelse, ju sämre förmåga att förstå och antecipera konkreta makrohändelser. En evigt giltig konkret orsak till att man förblir i en abstrakt förståelse är att man inte studerar historien, återigen något som är kännetecknande för liberaler. Liberaler refererar aldrig till historiska händelser (med ett signifikant undantag¹⁰).

10: Och från denna enda händelse de verkar känna till är det viktigt att vi ”lär oss av historien!”

Denna helt abstrakta syn på världen är naturligtvis också vad som lyser igenom i den så kallade flyktingpolitiken, massmigrationen till Väst. Att man kan anse det rimligt att man har en absolut ”rätt” att ”fly” till vilket land man önskar kan bara ha sin grund i att man inte har gjort några teoretiska reflektioner om saken, för om så görs, så kommer man ganska snabbt fram till något av de otal sätt man inser orimligheten i detta. Liberalens gärning måste tolkas som att han är oförmögen till det. Men låt mig spekulera om den infantila världsbild som underligger liberalens agerande i detta fall, medveten eller omedveten: Han tänker att den värld som står under den liberala ordningen, den liberala världen, är den goda hamnen dit alla som lever i ickeliberala länder, under någon form av förtryck som hör det icke-liberala till, kan fly, för där upplöses magiskt alla problem – eftersom den liberala världen är mänsklighetens (mest) moraliskt fullbordade värld, världen där rättvisan råder, ja världen som är rättvisan. Välkommen till ‘mänsklighetens’ värld, från den ‘omänskliga’ världen. Liberalismen är, återigen, att ta den enkla vägen in i abstraktionen för att slippa det hårda jobbet att behöva tänka det konkreta.

Att liberalens politiska agens vilar på de abstraktioner inom vilka han befinner sig för att han undflyr det konkreta är besläktat med det Schmitt kallar liberalismens tendens att söka det ‘neutrala’, vilket kan göras genom att framhärda vad som anses vara ‘neutrala’ områden som de politiskt centrala. Politik som ekonomi eller staten betraktad som en ren administrationsentitet är exempel på det. Men Schmitts poäng är att detta måste misslyckas med att undfly det ovillkorliga kriteriet för det specifikt politiska, nämligen det polemiska, att det politiska med nödvändighet är att skilja på vän och fiende. Eftersom kriteriet är essentiellt och ofrånkomligt, blir det ”neutrala” område man försöker fly in i bara ett nytt område i vilket det politiska uttrycks, och exempelvis visar sig det ekonomiska området (som exempel på ”neutralt” område) vara oförmöget att vara neutralt. Det går inte att säga ”alla”, till slut måste en konkret grupp prioriteras framför en annan. Det finns inget politiskt område som kan undkomma risken att vara det inom vilket det politiska stegras till den högsta graden av polemik, dvs ett uttryck för fiendeskap mellan grupper, oavsett hur ”neutralt” området kan tyckas vara i sig.¹¹ På motsvarande sätt så kan man säga att i den utsträckning man vill säga något politiskt konkret, något med innehåll, så måste (i praktiken) en konkret prioritering uttryckas, att någon grupps intresse ställs över en annan grupps intresse. Detta är precis vad liberalen vill ge sken av, eller vill tro, går att undvika. Helt i linje med Schmitts analys, så vill denne använda begrepp samt tala om teman och områden som är så ”neutrala” som möjligt. Talet om ”klimatet” är ett perfekt exempel, det berör ju hela mänskligheten (men visar sig ändå ha förmågan att bli politiskt polemiskt!). Vad som är intressant att fråga sig är vad som är drivkraften, eller den kanske rentav den psykologiska impulsen, bakom denna tendens. Det finns något bakomliggande bakom denna totala oförmåga till politisk analys (utöver dumhet), och en sådan sak är naturligtvis feghet, det har legat implicit i allt tal om ”undflyende”. Ur ett psykologiskt betraktelsesätt så är liberalen den som inte vågar konfrontera livet och dess villkor som de ser ut, med allt vad som följer av det politiskt, utan undflyr istället det in i neutrala, ofarliga sfärer. I ‘mänskligheten’ ryms troligen också att han inte vågar se att han har det yttersta ansvaret för en konkret grupp människor. Hur ska en sådan politiker kunna leda en stat i krig? Men låt oss inte heller förglömma att liberalen också undviker annat än krig, såsom de politiska möjligheterna rent generellt i denna värld; neutralitetens man har inga inspirerande och kreativa visioner och vill inte företa sig några risker eller något strävande mot ett djärvt framtidsmål; hans ‘progressivitet’ är den stora kapitulationen inför världen, vilket, som vi har sett, konkretiseras genom att fly in i mänskligheten som minsta gemensamma nämnare, liksom världen som allra mest reduktivt föreställd. Det är ett flykt från varje kvalitativt begrepp. Det är detta han kallar ”gott”.

11: I detta resonemang blir det synligt varför bland det dummaste en politiker kan säga är att han inte vill ställa ”grupp mot grupp”, något ett stort antal svenska politiker i vår samtid har gjort.

Att liberalen konfronteras med kriget är en perfekt bild av att den som aldrig har reflekterat över vad som är verkligt och reellt konfronteras med verkligheten, kanske dess mest kärnfulla uttryck. Sverige är på alla tänkbara sätt oförberett på krig, och om kompensation för detta har man skyndsamt velat gå med i NATO. Ändå förstår man fortsatt inte situationen, utan fortsätter söka sig in i illusioner och abstraktioner: Finlands statsminister Sanna Marin motiverade beslutet med att på så sätt så ska Finland aldrig mer behöva uppleva krig¹², dvs hon tror fortsatt att krig ”egentligen” inte finns, men ändå att det krävs att man är med i en ”försvarsallians” för att det tillståndet ska kunna garanteras! På vilket konkret förhållande måste med nödvändighet föreställningen att finländare aldrig mer ska behöva uppleva krig vara baserad, utöver eventuella andra villfarelser Marin när? Samma föreställning som råder hos svenska politiker: Att USA nu ska komma till vårt beskydd om någon hotar oss (eller kanske rättare sagt att USA ska avskräcka varje potentiell angripare), att USA ska ”rädda oss”. Återigen flyr man in i en slags abstraktion, bakom vilken det döljer sig något konkret. Jag har inte hört någon politiker exempelvis reflektera över fräckheten i detta antagande; det är precis som att man inte tänker sig att detta innebär att verkliga människor av kött och blod ska offra sina liv. Det är en abstrakt ”annan” som ska rädda oss. Dessutom som kompensation för att man har vanstyrt sin egna stat och inte själv kan försvara sig (mer sant för Sverige än Finland). Det finns således en ”dubbel” fräckhet i denna ”lösning”. Jag har också sett reaktioner från amerikaner, som med rätta var förbannade eftersom de förstår vilka svenska och finska politiker har i åtanke ska spilla sitt blod. Svenska politiker, exempelvis Liberalernas Johan Pehrson, har haft den vidriga smaken att cyniskt likna detta vid att ”teckna en försäkring”, men ingen tycks reagera på detta. Hans prat vittnar om total oförmåga att föreställa sig en konkret verklighet.

12: SVT Agenda, 15 februari 2022.

Den svenska och finska NATO-episoden visar på flera sätt de liberala politikernas oförmåga att tänka krig. Att man lägger ner sitt lands försvar eller är inte har tillräcklig försvarsförmåga den dag krig bryter ut – ett spann inom vilket flertalet av Västerlandets europeiska stater verkar ha befunnit eller fortfarande befinner sig inom – bevisar i sig detta helt och fullt, liksom den totala oförmågan att styra en stat, vilket är innefattat i detta, då detta alltid är det område som kommer ”logiskt” först. Utöver det gäller att krig som vi normalt tänker på det, som en kamp på slagfältet, bara är kriget i dess mest explicita form. Man kan inte anta att krig inte pågår tiden emellan detta explicita uttryck, i andra former. ”Kriget är en fortsättning av den politiska verksamheten men med inblandning av andra medel”, är ett berömt citat från militärteoretikern Carl von Clausewitz. Intressekonflikter pågår alltid i världen, och en politisk ledare är således alltid bunden till schackbordet på den politiska världsscenen, där hans uppgift naturligtvis är att vinna spelet för sin civilisation, sitt folk. I händelse av ett ”explicit krig” så har utgångspositionen, möjligheter och utsikter i det, avgjorts utifrån hur väl matchen har spelats i ”fredstid”. Däri ligger den verkliga vikten av att föra en skicklig internationell ekonomisk politik, utöver, naturligtvis, att säkra välstånd för den egna befolkningen. Kina är ett bra exempel på en civilisation idag som förstår detta bra och spelar sina kort väl. Att Västs liberaler inte inser detta, är alltså bundet till att man inte förstår krigets natur. Att man på helt abstrakt bas ålade Ryssland sanktioner efter att kriget mellan Ryssland och Ukraina utbröt, utan analys vem som skulle vinna på det, säger allt vi behöver säga om denna punkt.

Vad detta resonemang ytterst kulminerar i, är insikten (eller bristen på den) om krig och konflikt som drivande kraft i världshistoriens förlopp; dess ofrånkomliga del som essentiell i denna. Konflikten är bunden till den historiskt unika världssituationen, vilken fundamentalt är uppkommen ur tidigare konflikter och dess utfall, liksom dess organiska process (inklusive dess ”mjuka krig”) ger upphov till nya historiskt unika konflikter och en ny historisk, unik makrosituation. Det är den essentiella kraften för att föda fram nya historiska politiska former. Att se så klart som möjligt vad som genereras av detta förlopp är den essentiella innebörden i att vara förmögen att tänka det politiskt konkreta. Ett bra historiskt exempel på när denna logik tydligt utspelades på ett synligt sätt var under det kalla kriget, under vilket USAs och Sovjetunionens skarpaste hjärnor var under absolut press att antecipera, spionera på och försöka ligga före motståndaren dels avseende givna utvecklingsområden, som olika teknologier, men också gällande uppkomsten av helt nya områden, som historiskt ännu inte hade brukats inom krigets område. Denna logik fortskrider i världen även när konflikten inte är het (därav epitetet ”det kalla kriget”), men hamnar i bakgrunden eller utanför synfältet. Enligt min uppfattning så är en stat vars ledning inte inser detta på en rimlig nivå en stat som inte i en meningsfull bemärkelse har en politisk ledning. En sådan stat är snart oförmögen att försvara sig, och dess ledning är således oförmögen att utföra den basala uppgiften att skydda befolkningen. (Så när en politisk ledning låter den explicita försvarsförmågan bli eftersatt, alltså en militära, så säger det att situationen egentligen är långt värre. Andra nödgade, nya områden relevanta för krigets utveckling som historiskt begrepp, är förmodligen inte ens i bruk. Krigets logik är inte närvarande i medvetandet.) En stat som inte rättar sig efter den historiska logikens regler ger också upp sin agens i världshistorien, och själva statens upplösning står troligen för dörren. Det är ett illavarslande tecken med en politisk ledning som inte vågar säga ‘fiende’ (ens inte vill ”ställa grupp mot grupp”) och vägrar kalla de mest solklara fientliga handlingar för just fientliga. Carl Schmitt anger också mycket riktigt detta som ett kriterium för en ordning som är på väg att gå under och träda ut ur historien: ”[O]förmågan eller oviljan att göra åtskillnad [på vän och fiende har] gång på gång [i den politiska historien] visat sig vara ett symptom på en politik som går mot sitt slut.”¹³

13: Carl Schmitt. Det politiska som begrepp. Sid 85 i Daidalos utgåva från 2010.

Att betrakta liberalismen (åtminstone som dess historiska produkt och yttring av idag) som flykten från den konkreta världen är enligt min uppfattning ett fruktbart tankespår för att konkret förstå liberalen och tvinga in denna världsflyende ”politiker” under en konkret logik i sig. Detta tankespår, om korrekt, kan potentiellt leda till flera insikter om den den liberala politikens natur och vart den liberala logiken är på väg, men jag vill inte här skena iväg för långt ifrån ämnet, relationen till kriget. Men en övergripande konsekvens, om resonemanget ska vara giltigt, måste vara att ”verkligheten” till slut måste slå tillbaka på liberalen, om detta ska vara någon ”ofrånkomlig” verklighet (vilket inte betyder att verklighetens ”konsekvenser” drabbar just honom eller att han är förmögen att förstå dem. Men det drabbar ofrånkomligen dem han har formellt ansvar för för). Kan man man undfly Schmitts distinktion av vän och fiende, in i ”mänsklighetens” pacifism? Nej, för uppenbarligen visar det sig gång på gång att ”mänskligheten” har fiender (återigen i linje med, och som högsta uttryck för, Schmitts analys att det ”neutrala” område man ville finna visade sig oförmöget att undkomma det essentiellt politiska, att skilja mellan vän och fiende). Kan den liberala politikern i all oändlighet undfly de centrala plikter och göranden som är förbundna till statens grundläggande förmågor och anledning till att den överhuvudtaget existerar? Om sådant ofrånkomligen finns, så kan ett ”nej” som svar yttra sig exempelvis genom att staten upphör att existera som en meningsfull suverän entitet i sin helhet, att centralmakten förlorar kontroll över territorium, eller att fiendeskap växer fram emellan olika grupper inom staten eller mellan makten och grupper i staten. Allmänt ökande konflikter och eskalering av våld, uppkomsten av en våldsam vardag som ett permanent tillstånd, liksom kvalitativ ökning och förgrovning av våld inom staten är också ett ”nej” på frågan. Vidare kan man fråga sig om den grundläggande existentiella anledningen till uppkomsten av staten upphör att ”verka” när väl staten är etablerad. Eller gör den sig påmind även om de styrande förnekar den? Ett folk är en grupp människor som bland annat karaktäriseras av avsaknaden av naturlig inre fiendeskap. Således innebär säkrandet av ett territorium och uppkomsten av en stat att man säkrar det grundläggande villkoret för att leva i fred och säkerhet, man slipper den ständiga konflikt och osäkerhet ett folk utan egen stat måste leva med. Men det innebär också att man kan påbörja en högre gemensam livsform och utveckla sitt folks kultur, då man i hög grad slipper ren existentiell kamp och kan organisera sig rationellt. Man kan börja planera och agera över generationer och man når ökat kollektivt självmedvetande, vilket visar sig genom att folket börjar nedteckna sin kollektiva historia¹⁴ och därmed också blir en historisk aktör, uppnår förmåga till historisk agens. Filosofen GWF Hegel säger rentav att endast de folk som har format stater, ingår i världshistorien.¹⁵ Av liberalens gärning att döma, så måste detta som sagts såklart av denne förnekas som existentiellt reellt. Men om anledningen till statens existens fortlever i det existerande tillståndet så skulle alltså denna komma till uttryck i staten: Avsaknaden av inre fiendeskap och disharmoni, liksom kulturen i dess mest högstående form, och det historiska medvetandet som starkt och allestädes närvarande, visar att staten är som mest i existens, liksom det motsatta visar att staten är som minst i existens. Det betyder exempelvis att bara den som lever i en stat, kan uppleva verklig kultur, dvs en fundamental ingrediens i det som gör livet meningsfullt för oss. (Detta i sig visar på att det ytterst egentligen ligger utanför någon politikers makt att deklarera huruvida en stat ”finns” eller ej, det är frågan om villkoren för ett kvalitativt vara föreligger eller ej.) Sammanbundet med detta är att värdet av suveränitet förnekas av liberalen för att det inte begrips, liksom att i dennes värld staten märkligt kommer ”existentiellt först”, som om att det skulle stå färdiga stater i världen som sedan fylls med människor, individer. Man kan ju förstå att det inte är så noga med försvaret med en sådan ”världsbild”, för vad finns egentligen att försvara? Liberalen svarar att det är själva styrelseformen, ”demokratin” och dess associerade ”värden” som försvaras. Detta går naturligtvis inte att argumentera mot på allvar, det är bara en fundamentalt vilseledd människa som kan leva i en sådan föreställning. Men det är Västerlandets formella standarddiskurs idag, en bild i stort sett varje politiker ställer upp på. Sagan om Kejsarens nya kläder i en historisk skepnad.

14: Detta fenomen, som verkar vara universellt, är ett uttryck för att ett folk i sin självmedvetandeprocess uppnår ett medvetande som sträcker sig över generationer, och kommunicerar med varandra över generationer, bevarar i det kollektiva minnet allt väsentligt (och mycket oväsentligt) som har hänt, samt så är det (folkets ‘historicitet’) en metafysisk form med vilken den efterföljande generationen bygger vidare på den föregående. Att ”välja bort” att leva i sådan form är att återgå till en primitiv livsform med en lägre medvetandegrad som tappar förmågan att agera långsiktigt.^14a Att ett folk med avseende på alla nivåer av samhällslivet nedtecknar sin historia är inte något som bara ”händer” och saknar betydelse.

14a: Naturligtvis är det en effektiv krigföring att försöka få ett annat folk att förlora sitt historiska medvetande, då det sätter deras kollektiva långsiktiga agens ur spel. Detta är vad attackerna på svensk historia ytterst handlar om.

15: GWF Hegel. Introduction to the philosophy of history. Sida 41 i Hacket Publishings utgåva från 1988.

Denna essä fortsätter egentligen med ytterligare några stycken. De finns att läsa på Minervas Ugglas substack och ligger bakom betalvägg.

Relaterat på Minervas Uggla

M: Ukrainas sak är vår

Victoria av Baden som symbol

Nyhetskommentarer mars 2023

Nyhetskommentarer februari 2023

Kommentarer med anledning av Sveriges (eventuella) anslutning till NATO

Uppföljande kommentarer med anledning av kriget i Ukraina

Några kommentarer med anledning av kriget i Ukraina

Det liberala medvetandet