Ett fruktbart sätt att betrakta en ideologi på kan vara att betrakta det som ett slags medvetande; ett medvetande som delas av ett antal människor som därmed agerar på ett relativt unisont sätt i världen utifrån vissa föreställningar, utifrån en delad världsbild. Ett sådant betraktelsesätt kan vara till hjälp för att förstå vad en ideologi de facto åstadkommer i världen, vad den konkret gör och kommer att uppnå. Detta till skillnad från att belysa den på ett idéhistoriskt sätt eller utifrån sina egna propositioner, vilka av olika skäl kan säga lite om vad ideologin faktiskt är och gör. De egna propositionerna kan exempelvis vila på ogenomlysta eller felaktiga antaganden, bristande eller en allt för tidsbunden analys, eller/och så kan man helt enkelt ha missat att adressera fundamentala saker. Till det kan läggas att propositioner och begrepp kan ”ideologiseras” till att betyda i stort sett vad som helst, inte sällan motsatsen till sin nominella innebörd, vilket de tider vi lever i vittnar om. Betraktat som ett medvetande så ser man att det liberaler säger och gör svarar mot ett medvetande med en medveten och omedveten del, och att detta medvetande för det samhälle det har grepp över i en viss riktning, baserat på en logik som är ändlig. Det vore orimligt att separera liberalismen från liberalens gärning, och påstå att liberalismen ”egentligen” är något annat än det liberalen har realiserat i framförallt Västvärlden. Liberalismen måste sägas tämligen ostört ha haft sin chans i flera decennier.
Betraktelsen här av liberalismen som ett medvetande ska förstås såsom ett politiskt-religiöst sådant i karaktären. Det delar språklig diskurs och världsbild på ett tillräckligt konkret sätt för att människor ska gravitera mot varandra på basen av detta trots att de kanske betraktar sig själva som företrädande ett flertal olika politiska positioner. Extra tydligt blir detta i ljuset av reella politiska alternativ. Idag opererar liberalismen knappast drivet på filosofi och idédebatt, det tror jag att många (framförallt mer ”klassiska”) liberaler skulle hålla med om. Vad vi har är en total (post)liberal hegemoni, som inte får ifrågasättas, i synnerhet inte på allvar utmanas, precis som andra religiösa eller ideologiska hegemonier tidigare i historien.1
1: Egentligen börjar även det betraktelsesätt som jag här redogör för kännas utdaterat, men kan ändå vara värt att lysa igenom som en del i att skapa en bild av var vi befinner oss idag, en del av ambitionen med Minervas Uggla.
Om en världsbild är sluten eller begränsad, så är dess logik ändlig. De flesta ideologier har denna karaktär, och även religioner. Det finns en slutstation: En utopi upprättas, en epok avlöser en annan i en cykel, historien slutar i apokalypsen osv. Också liberalismen har en sådan logik, även om denna befinner sig mycket mer i dess omedvetna än den gör i exempelvis marxismen (vilken den på många sätt står nära). Francis Fukuyama formulerade ändå liberalismen fullständiga realisation enligt en sådan typ av analys, och kallade denna ”historiens slut”. Jag anser att Fukuyama hade rätt i viss utsträckning, han insåg något om det liberala medvetandets struktur. Fukuyama ska tydligen ha omvärderat saker senare, men han var redan i sin ursprungliga analys inte främmande för att historien kunde börja om igen. Men vi lämnar Fukuyama där.
Liberaler antar saker om världen, vilket en politisk ideologi och ordning måste, och hanterar man inte dem medvetet så förhåller man sig till dem omedvetet. Liberaler utgår ifrån att världen är förklarad (i och med den materiella vetenskapen), och liberalismen hanterar det materiella och tänker sig moralisk progression som det politiska innehållet. Den har i stort sett inga tankar om på vilket sätt politiken har fäste i reella existentiella villkor eller har ens reflekterat över nödvändigheten att politiken måste ha det. Att den vetenskapliga världsbilden (som den är uppbunden med2) skulle ge upphov till nytt politiskt tänkande var förmodligen nödvändigt, men idag bär den detta ursprung i stelnad, oreflekterad, till och med omedveten form i sin bottenplatta. På denna bottenplatta har sedan byggts lager i och med att det liberala medvetandet rör sig framåt i historien. Det har förhållit sig till konkreta historiska skeenden, och formulerat sina värden i relation till dessa. Den senaste stora värdedeterminerande händelsen för liberalismen är naturligtvis andra världskriget, vilket kan läsas som en kamp mellan ideologier, och därmed liberalismens kamp mot de andra, vilket har laddat dess värdespråk i sådan grad att den underförstått har dessa ideologier, främst fascismen, i åtanke när den pratar, även om den inte nämner dessa ideologier uttryckligen. Liberalismen är således vare sig en ”neutral” position eller abstrakt3 i sitt tal om sina värden, utan är formad och konkretiserad på historisk bas och opererar, liksom alla medvetanden, utifrån sin mytologisering av historiska händelser.4 Det är oförmöget att överskrida sin världsbild, sin medvetandeform, det är format i opposition till andra historiska vägar, det har sina tabun och stängda dörrar.
2: Åtminstone var uppbunden med.
3: Människor generellt tänker generellt inte abstrakt i större utsträckning, utan utifrån konkreta associationer och bilder.
4: Vilket i sig inte har något att göra med huruvida mytologiseringen bygger på en korrekt bild eller inte.
Liberalismen är klämd mellan att vilja spela rollen av en slags metaposition, en objektiv position bortom andra politiska positioner, och egentligen vilja gå i en ganska konkret utstakad riktning. Den vill uppvisa att den kan hantera en demokrati med en flora av politiska alternativ, men visar sig hela tiden bara egentligen vara förmögen att acceptera liberala alternativ. Den är klämd mellan att säga sig vilja ha fria val och egentligen vara intolerant mot ickeliberala alternativ – vi blir alltid påminda om att ”demokratin är hotad” eller är ”förlorad” om vi röstar fel. Den tror sig också kunna hantera och stå bortom olika religioner, men skälet till att den tror detta är att den utifrån sin egna världsbild antar att religion är oviktigt. Det är utifrån sina egna trosföreställningar som den säger att man har rätt att tro på vilken gud man vill. Liberalen tror att politisk och religiös pluralism är något som kan åstadkommas genom att helt enkelt postulera propositioner som hävdar att något är en rättighet, utan att ens komma på tanken att sådana frågeställningar kräver filosofiskt arbete. Vad är förenligt och inte? I sin tur visar detta hur ytligt det liberala medvetandet är, vilket är den slutsats som alltid gör sig påmind när man tittar på vad liberaler säger och gör. Man bara hävdar lite saker som låter bra.
Det liberala medvetandet är baserat på ett slags statiskt och rotlöst tänkande som helt logiskt snabbt ger upphov till Västvärlden som död materia. ”Statiskt” ska förstås som att det a) tänker i termer av universella, evigt gällande principer bortom tid och rum (även om dessa, paradoxalt nog, förändras över tid). (‘Demokrati’ är ett sådant exempel som är träffande idag, som för liberalen är ett heligt ”värde”, snarare än ett politiskt system.) b) betraktar naturvetenskap som ontologi (omedvetet) c) saknar reflektion om världen som process och i ständig förändring d) generellt betraktar historia som oviktigt och ointressant, och uppfattar således inte historia som något pågående, som livsmanifestation och livsform, utan i bästa fall som ”fakta” om dåtid (som inträffade innan det statiska eviga nu som vi nu lever i). ”Rotlöst” har också att göra med vad som just räknades upp, i synnerhet att den inte betraktar historia som något som är essentiellt knutet till livet, men tilläggas måste att, eftersom det är en politisk doktrin, den inte frågar sig i vad det politiska är grundat, och istället för att fråga sig detta börjar postulera godtycklig idealism. Överhuvud framstår det för mig mycket som att liberalismen börjar i sin egna produkt; den lyckas inte ta sig förbi världen som död materia.
Att säga att liberalismen är realiserad i Väst, är enligt min uppfattning realisationen av en slags död, kulturlös konsumtionsvärld, vilket också innebär realiserandet av en värld utan mål och drömmar, utan historia, utan konst, utan filosofi, utan en strävan mot något, utan visioner, utan en bild av en morgondag. Det liberala medvetandet reagerar inte på detta, utan ser det som normalt.
Vad vi i bredare och yttersta bemärkelse här talar om är att det liberala medvetandet negligerar det existentiella. Både i meningen att det som politisk-praktisk agent aldrig rör sig bortom ytliga formella politiska kategorier (jobb, ekonomisk tillväxt osv. Idag kan ”mångfald” och allt som hör till denna ytliga diskurs tilläggas.) och att det i mer generell mening som medvetande är ointresserat av världen vi lever i (två saker som är relaterade till varandra). Det sista påståendet förgrenar sig i flera betydelser vilket måste hanteras separat (vilket inte kommer att göras här), men rör sig mellan hela spektrumet att liberalismen undflyr de grundläggande existentiella frågorna och politikens eventuella koppling till dem, till ointresse för Västerlandets ande och dess organiska manifestationer (kultur, konst, tänkande) genom historien. En liberal refererar aldrig till Västerlandets historia (med ett undantag). Han är helt absorberad i världen som den manifesterar sig just nu, och kan inte föreställa sig något bortom detta. Detta i symbios med medievärlden, som delar detta sinnelag.
Att tänka på det liberala medvetandet som ett medvetande som har kapat bandet till Västerlandets ande är en bild som enligt min mening är fruktbar. Utan Västs ande har Väst ingen substans, och liberalen står för och försöker hantera Väst som just en substanslös entitet, som en civilisation vars egna reella innehåll ständigt ska förnekas och som till skillnad från de andra civilisationerna inte har ett ‘vi’. Det envisa förnekandet av vad man är kan bara resultera i psykos.5 Västerländska politikers självförnekelse går inte att missa, från den svenska debatten har vi fått lära oss att det finns ingen svensk kultur och att svenskar inte finns. (Vilken annan etnisk grupp är man beredd att fälla sådana uttalanden om?) Hellre allt annat i hela världen än vad man själv är, och helst så långt ifrån vad man själv är som möjligt. Mer avslöjande än så blir det inte. Vakuumet efter den organiska substansen fylls med inversion och plast.
5: Man lever i ett fantasifoster inom vilket sanningen a priori är avskärmad, vilket måste ge upphov till sjukdomsmanifestationer.
Detta är hur jag skulle beskriva centrala aspekter av ett slags religiöst medvetande som delas av en stor del av västerlänningarna. Det är uttrycksformen för massmedvetandet i vår tid. Det reproducerar och sprider sig självt effektivt, men aldrig på basen av att människor når fram till det via tänkande, vilket är karaktäriserande för ett massmedvetande. Det reproducerar sig via media, ”kultur” och ”utbildning”, och det är vad man måste bekänna sig till för att inte riskera något. Också för att kunna ha en politisk ”karriär”, som vi säger utan att reflektera över om det är sunt att betrakta politik på det sättet. Det är Västerlandets status quo, medvetandet man landar i om man inte aktivt anstränger sig att tänka ur andra perspektiv.
Relaterat
Det finns tre texter sedan tidigare publicerade på Minervas Uggla som i hög grad relaterar till det som har diskuterats här:
Övergripande tolkning av Västerlandets historiska situation
Det liberalpolitiska paradigmet post 1945 är uttömt och visar sig nu i ren nihilism och tyranni. Vad kan födas ur det?
https://level.minervasuggla.se/overgripande-tolkning-av-vasterlandets-historiska-situation/
Det liberala medvetandet
Ett försök att begreppsliggöra det liberala medvetandet genom att belysa några nyckelaspekter av det i punktform.
https://level.minervasuggla.se/det-liberala-medvetandet/
Liberalen som tyrann
Över Västerlandet råder Illusionen om att liberalen, med sin begränsade världsbild, inte skulle kunna vara tyrann. Det är en bild som sitter djupt psykologiskt rotad.
https://level.minervasuggla.se/liberalen-som-tyrann/
